I efterordet till Den frystorkade brudgummen ger Margaret Atwood läsaren en varudeklaration till sin bok. ”Vi kan tryggt anta att alla berättelser är påhittade”, skriver hon och påpekar samtidigt att de nio skönlitterära texterna i samlingen står i skuld till sådant som andra har berättat tidigare. Den frystorkade brudgummen kan läsas som en hyllning till dessa berättelser. Den riktar sig särskilt till berättelser som setts som mindre värda. Mindre fina. Hit hör genrelitteratur som fantasy, skräck, deckare och science fiction. Den sistnämnda en genre där Atwoods verk ibland hamnar trots att hon själv hellre använder termen ”speculative fiction”.

De nio texterna i Den frystorkade brudgummen innehåller många tematiska och stilistiska spår av genrelitteraturen. Atwood blandar och ger men håller ihop alltsammans med sin omisskännliga samtidssatir och sina träffande karaktärsskildringar. Kanske är det typiskt för vår tid att Atwood lånat en hel del från deckar- och thrillergenrerna i de berättelser som också blivit titlar i den svenska och engelska utgåvan. (Den senare med titeln Stone Mattress). Det råder ingen tvekan om att Atwood vet hur dessa genrer fungerar. Men jag har andra favoriter i den här samlingen. Dit hör exempelvis de tre första texterna (”Alphinland”, ”Gengångare” och ”Mörka Damen”) som hänger ihop och tillsammans bildar en betraktelse över hur berättelsen samspelar med det som Atwood i efterordet kallar för ”det verkliga livet”. Vi möter i tur och ordning; Constance, en framgångsrik fantasyförfattare som just har blivit änka. Hennes första kärlek, Gavin. Poeten som inte längre kan dikta. Och Marjorie, kvinnan som Gavin bedrog Constance med. Alla tre har sin egen version av det som hände – då för länge sedan. En egen berättelse om kärlek, svek och för alltid förlorade möjligheter som kommit att styra deras liv.

I ”Lusus Naturae” skildrar Atwood vår benägenhet att stämpla det som är avvikande eller främmande som farligt. Den unga flickan har röda naglar, ljusröda tänder, gula ögon och det växer hår där det inte ska finnas något hår – men det är först när doktorn säger att hon är ett missfoster, ett monster, som hon blir ett problem för sin familj. När de slutar behandla henne mänskligt, börjar hon själv tvivla och upphör sakta men säkert att vara en människa. Berättelsen om monstret skapar till slut ett monster som enar människorna i byn och får dem att marschera tillsammans i skymningen med långa störar och facklor.

Vad kan jag säga till dem, hur kan jag förklara? När det krävs demoner kommer alltid någon att bli tvungen att ikläda sig den rollen, och oavsett om man stiger fram självmant eller blir framknuffad blir slutet detsamma.

I ”Drömmen om Zenia med de ljusröda tänderna” dyker monstret med ljusröda tänderna upp igen. Den här gången sitter de på Zenia, den fruktade mansslukerskan som Charis misstänker har reinkarnerats i hennes blandrashund Ouida. Atwood återvänder här till en av sina romaner, Rövarbruden (1994), för att ge en svekfull man vad han förtjänar och för att i alla fall delvis återupprätta Zenia.

Det fina med berättelser är, tycks Atwood mena utan att skriva oss det på näsan, att vi kan bestämma oss för om vi ska tro på dem eller inte. När Constance och Marjorie möts på Gavins minnesstund i ”Mörka Damen” kan de äntligen konstatera att de båda levt med en lögn som orsakat mycket smärta. Men även om de har hunnit bli gamla finns det fortfarande tid att skriva en ny berättelse. För sent har det dock hunnit bli för Wilma och hennes vänner på äldreboendet Ambrosiahemmet som vi möter i den avslutande texten ”Tutta eld på dammråttor”.  Wilma är nästan blind. Det enda hon kan se klart nuförtiden är ett slags småfolk eller älvor som hon ibland låter sig distraheras av, även om hennes läkare talat om för henne att det bara rör sig om synhallucinationer. Utan vännen Tobias skulle hon inte veta vad som håller på att hända omkring dem. Och kanske skulle det vara lika bra. För utanför äldreboendets grindar samlas mobben. Och de har facklor med sig även denna gång. Synvillorna, som kanske lika gärna är resultatet av Wilmas fantasi, blir en sista tillflykt när det inte längre går att rymma från ”det verkliga livet”.

Atwood står på läsarnas sida och synliggör vår rätt till de berättelser som omger oss. Allt är påhittat, påpekar hon, och uppmanar oss att vara skeptiska. Att ändra i texten. Och vi ska inte skämmas för att vi ibland behöver en smula verklighetsflykt. Oavsett om den tar formen av småfolk eller genrelitteratur.