Margaret Atwood har gjort en fantastisk roman. Det vill jag säga direkt. Hon har forskat kring en tydligen (o mina arma historiekunskaper) ökänd kvinna som anklagades för mord på 1800-talet. Grace Marks dömdes till livstid för att tillsammans med en dräng mördat sin husbonde och dennes hushållerska i Kanada. Jag kan inte bedöma hur pass mycket av boken som är fiktivt och vad som är "sant", men det säger väl mycket om hur pass bra skrivet det är.

Det är med stor säkerhet Atwood för läsaren in i 1800-talsatmosfären. Karaktärernas drag och sätt att uttrycka sig känns levande och väldigt tidstroget. Graces historia får vi genom att en psykologiintresserad doktor tar sig an henne som ett forskningsprojekt. Sakta växer hennes berättelse fram över sidorna. Man förstår hur makabert det framstod för samtiden att en sextonårig, dessutom vacker, flicka kunde göra något så hårresande grymt. Eller kunde hon verkligen det? Det får varken de eller vi svar på. Är det som åklagarna och media ville ha det till, sa hon det hon gjorde för att advokaten uppmanade henne att göra det, eller hur gick det hela till egentligen? Var hon psykiskt sjuk? Var det som drängen sa, att det var hon som övertalat honom att tillsammans med henne utföra dådet, eller var hon bara ett offer för olyckliga omständigheter? Fel kvinna på fel plats vid fel tidpunkt. Vet hon ens vad som hände?

Nu låter det som att Alias Grace är någon slags deckare, men den är så mycket mer än så. Den ger bland annat starka bilder av hur det var att leva som fattig medellös kvinna i 1800-talets västvärld. Vi får möta Graces bästa vän, Mary Whites, vars namn Grace tar som alias vid flykten efter mordet. Mary som blir förälskad i husbondsfolkets son, gravid och dör till följd av en abort utförd i horkvarteren. Med hans ring i handen förblöder hon bredvid Grace i sängen. Naturligtvis nämns inget om hans del i det hela. Hur livet som piga inte tillhörde pigan själv, arbetet började så fort hon vaknat och fortsatte tills det var dags att sova. Hålla tyst om vad man tänkte, för det fanns ingen plats för eget tänkande överhuvudtaget. Detta märks tydligt i samtalen mellan Grace och doktorn, där läsaren får del av både vad Grace säger och tänker, medan doktorsstackaren bara får det som Grace tror att han vill höra. Och det som hon själv är beredd att ge honom förstås. Något måste man få ha för sig själv, även i fängelset, som hon uttrycker det.

Historien berättas först fragmentariskt, men allt eftersom boken framskrider får fragmenten allt mer kött på benen. Stiligt. Atwood har dessutom gett samtliga kapitel i boken namn efter benämningar på lapptäcksmodeller, som får symboliska betydelser i berättelsen. Även detta gillar jag skarpt.

Jag har inte så ruskigt mycket mer att säga om detta verk, mer än att Alias Grace rekommenderas mycket varmt.