Först, en titelsida med en vackert tecknad nyckelpiga.

Sedan de första raderna som trycker ner mig i fåtöljen.

– Jag har letat efter henne överallt.

–  …

–  Är det några kvar därinne?

–  Monsieur, ni måste förbereda er på det värsta.

Antoine Leiris fru Hélène var i konsertlokalen Bataclan den där kvällen i november 2015 då terrorn slog till i Paris. Hon var en av de 130 människor som förlorade livet i attentaten. Den här volymens dagboksminnande avsnitt berättar om tiden som följde efter att det ofattbart kalla våldet för alltid förändrade Antoine och hans då sjutton månader gamla sons Melvils liv. För det är framförallt det som ryms på bokens dryga hundra sidor, en berättelse om livet som, i skuggan av döden, på något vis måste gå vidare.

Några dagar efter Parisdåden lade Antoine Leiris upp ett meddelande på Facebook, ett brev riktat till terroristerna där han förklarar att han och hans son aldrig kommer att leva i hat och rädsla utan i frihet. Hur mördarna aldrig kan vinna. En otroligt stark och drabbande text, som spreds långt utanför hans vänkrets, ut över världen. Skrivandet fortsatte, Antoine har i en intervju beskrivit det som stunder av fri andning, och den här boken blev resultatet. Kapitlen berättar om att köra runt en hel natt till alla sjukhus i Paris, att komma hem, om sagoläsning, att bada badkar, hur mammorna till de andra barnen på sonens dagis skickar med lådor med soppa, minnen invävda i band-t-shirts, att åka till bårhuset, att besöka graven för första gången med sonen. Alltsammans otroligt intimt och nära.

Det är förstås gråtframkallande läsning, tårarna rinner också över tangentbordet vid skrivandet av den här texten, men de faller inte bara på grund av den sorg som ständigt närvarar längs sidorna. Utan även för den kärleksfulla värme med vilken Antoine Leiris berättar om vardagsdetaljerna med sitt barn, om Hélène och tiden som på något märkligt sätt tickar på. Häri ligger anledningen till varför texterna inte förblev dagboksanteckningar utan nu ges ut i över tjugo länder. Mitt hat får ni inte talar ett universellt språk, ett hoppfullt språk som fungerar som ett sorts hatets och våldets motgift.

Antoine Leiris nedteckningar efter den där kvällen och natten i november 2015 hör egentligen till den samling skrifter som kanske inte borde betygsättas och bedömas. Däremot bör den här tunna men ändå så innehållsrika boken omskrivas och framförallt läsas!