Recension

: Alla gånger jag inte dog
Alla gånger jag inte dog Geneviève Lefebvre
2017
Sekwa
7/10

Döden, döden

Utgiven 2017
ISBN 9789187648908
Orginaltitel Toutes les fois Ou Je Ne Suis Pas Morte
Översättare Ulla Linton

Om författaren

Geneviève Lefebvre (född 1949) är bosatt i Montreal och arbetar som författare, krönikör och manusskribent för både TV och film.

Sök efter boken

Det är den 13 november 2015, tre dagar efter terrordåden i Paris och i Bryssel råder undantagstillstånd och full beredskap. Dit kommer Catherine från Montreal för att under en vecka umgås med Matt, en krigskorrespondent och gammal vän som hon på senaste tiden fört passionerade chatkonversationer med. Hennes resväska är fylld av klänningar och snygga underkläder, redan där en kontrast mot det som sker, och hela hon är en bultande förväntan. Det borde vara så enkelt, hur skulle det kunna vara det minsta enkelt?

Utgångspunkten är kärlek med förhinder, fast är det kärlek, egentligen? Nej, snarare drömmen om att gå upp i någon annan, om den fysiska passionen som belöning och besvärjelse. Ett pris för utståndet lidande i denna värld som är så svår att lämna. Döden vill inte ha henne. Inte Matt heller. Och så irrar Catherine runt i sina egna tankar och minnen.

I stormens öga rullas ett liv upp, ett liv till brädden fyllt av svåra upplevelser och en känsla av att hon borde ha fått dö, att det hade varit barmhärtigare. Från barndomen till medelåldern en veritabel via dolorosa med enstaka pauser. Men Catherine är en överlevare mot sin vilja och naturligtvis klarar hon även detta med en inre resning.

Det är en roman tillägnad kvinnor. En morsdagroman även om det inte är det man tänker sig. Kvinnorna, mödrarna, de slagna, de som gör vad de kan för sina barn – och för andras barn. I dödens omedelbara närhet än en gång. Samtidigt är det något lite lätt klibbigt i moderskapsmystiken, något tvångsmässigt, nästan besatt. Mödrarna som sörjer och saknar, den förlorade dottern och den förlorade sonen.

Skrivandet blir till en bild av livet, eller en ersättning för livet. Catherine som är så medveten om ordens vikt och valörer, som skrivit tal som bejublats och citerats – och böcker som ytterst få har läst – hittar till slut ron i den egna texten. Litteraturen om kvinnor, kvinnolitteraturen, den föraktade och utskällda bekännelselitteraturen blir en räddning; hon ville älska sig fri men i stället är det skrivandet som blir vägen till katharsis.

Det blir lite för symboltyngt, och lite för många oväntade möten. Så pass mycket i dramaturgin är så välbekant att den i stället gör dem väntade av läsaren, frågan är hur och när, aldrig om när det gäller olika vägar som korsas.

En väninna till mig skriver om en helg som inte blev som det var tänkt ”ett firande mot en fond av tre deprimerade män”. Här är fonden oförmögna män, försvunna, övergivande – och våldsamma.

Saga Nordwall

Publicerad: 2018-09-25 00:00 / Uppdaterad: 2018-09-24 22:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7492

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?