Att recensera hjärnforskarens och läkarens Katarina Gospics bok Hjärnbalans är ingen lätt uppgift.

Boken inleds med att Gospic berättar om att hon nyligen skaffat hund, varpå människor har tittat upp från sina mobiler och stannat för att hälsa på hunden. Hunden har ”väckt människor ur teknikens dimma”. Jaha, så hade det inte varit för mobiltelefonerna hade vi människor pratat med varandra på buss och tunnelbana, tja, överlag ägnat oss åt något vettigare än att stirra på en skärm. Har vi hört den förut? Jag kallar det skitsnack. Eller moralpanik.

Gospic citerar sedan en undersökning där barn och föräldrar fått frågan om de anser sig vara beroende av sina smarta telefoner. Omkring hälften av barnen har svarat ”ja” och baserat på detta konstaterar Gospic att det är större risk att bli beroende av sin telefon än att bli beroende av kokain. Här tappar jag ärligt talat hakan. Det måste ju vara en enorm skillnad på att som respondent i en undersökning anse sig beroende av något, och att faktiskt vara beroende i medicinsk mening. Vad är det här för konstigheter egentligen?

I en liten faktaruta med rubriken ”Några tankeväckande fakta kopplade till vår digitala vardag” upplyses vi om att antalet stressrelaterade sjukskrivningar i Sverige har ökat med ca 100% de senaste tio åren. Som vi alla vet är ju inte tidssamband detsamma som orsakssamband, och Gospic ger inga belägg för att det de facto är tekniken som orsakat sjukskrivningarna.

Ja, såhär fortsätter det kapitlet igenom och när jag dessutom upptäcker att Gospic använt Aftonbladet som källa – ja, då är jag redo att kasta boken.

Dock får jag inte smita från mitt uppdrag som recensent, utan fortsätter. Och någonstans halvvägs börjar det koka. Eller i alla fall sjuda. För mycket av det Gospic senare skriver är faktiskt inte dumt. Vilka vetenskapliga belägg hon har för alla påståenden har jag inte kollat upp, men många råd är faktiskt väldigt bra. Som att vi människor mår bra av naturen. Att det kan nyttigt för hjärnan att inte ständigt kolla mobil och sociala medier. Att telefonen bör lämnas utanför mötesrummet, och att man säkert jobbar effektivare om mobilen även lämnas utanför kontoret.

När jag sedan kontrollerar vad som verkligen stod i Aftonbladet-artikeln och ser att det är hjärnforskaren Martin Ingvar som uttalat sig om ännu ej publicerad forskning – ja, då skäms jag faktiskt lite över några av mina tidigare hårda omdömen.

Under de följande dagarna kommer jag också på mig själv med att försöka följa Gospics råd för ”digital detox” – som att gömma undan telefonen när jag behöver koncentrera mig, och inte rutinmässigt kolla av min facebook i tid och otid. Och jag upptäcker att jag faktiskt jobbar bättre utan mobil och sociala medier alltför lättillgängligt.

Dock kvarstår en del frågetecken kring boken. Till exempel vem den tilltänkta läsaren är? Styckena är korta, varje ämne avhandlas på en till en och en halv sida. Här finns bara plats för korta konstateranden (”Naturen är bra”, ” Det är viktigt att motionera”), ingen fördjupning, vilket torde vara tråkigt för många läsare som ändå intresserar sig för populärvetenskap. Vad som är Gospics poäng med boken är heller inte helt klart, visserligen är teknik inte bra – men den kan också vara bra. Det senare kanske låter som ett sätt att nyansera, men med de korthuggna styckena blir det mest förvirrat.

Som slutsats kan man väl säga att vill du lära dig något nytt, eller få aha-upplevelser, är Hjärnbalans inte boken för dig. Vill du däremot få motivation till att ta en paus från datorn och mobiltelefon – tja, då är Hjärnbalans inte dum alls.