A burst of gunfire. It’s always the same, a deluge of shots, like a dump truck unloading; then isolated shots. A terrible sound. It enters our backs, it shoves us ahead. Silence of a silent wood. It’s not the sound of hunting, or the sound of war; it’s the sound of solitary fear and nocuturnal, diabolical terror. The final, isolated shot is for the eye that still glisters.

Fransmannen Robert Antelme var en del av motståndsrörelsen när han tillfångatogs av nazisterna. Han sändes först till Buchenwald, innan han hamnade i ett läger vid staden Gandersheim. Där överlevde han drygt ett år, men när fronten drog sig allt närmare lägrets taggtråd bytte varats olidliga tyngd skepnad. SS med medhjälpare var inte helt på det klara med vad de skulle göra med fångarna. Dels hade lägret tappat sin ekonomiska funktion och dels hade distansen till kriget närmast försvunnit. Att låta fångarna falla i de allierades händer var emellertid inte ett alternativ. De som ansågs starka nog (de övriga sköts) samlades således ihop och tvangs ut på en dödsmarsch.

I utdraget ovan beskrivs hur eftersläntrare avrättas uppställda i en grupp. De enskilda skotten är för de ögon som fortfarande gnistrar.

Jag trivs inte med att lista böcker. Att placera dem längs utmed ett kontinuum där ytterligheterna är ”bra” respektive ”dålig” är vanskligt. Mat i magen hos recensenten kan vara helt avgörande och försäljningssiffrorna följer som bekant den enskilda pennans ord. Nu är det ändå så att betygsättandet är en del av recenserandet, men på en skala 1–10 tycker jag att det är dåligt. Hur som helst: Det är inte lite Frantz Fanon över Antelme och hans The Human Race. Jag skulle säga att det är av de mest gripande böcker jag läst och det om något måste väl vara ett gott betyg. Aldrig har jag stött på ett så grundligt nagelfarande av de materiella och psykologiska mekanismer som förvandlar vissa till slaktare, andra till slaktade. Under läsningen känner jag ofta hat och avsky, vilket skär sig med min trygga verklighet. Varför hatar jag SS-männen? Varför avskyr jag de ”vanliga” kriminella fångarna som utsågs till att bli kapos, alltså SS’ förlängda arm? Antelme tycks vara i avsaknad av både hatet och avskyn. Åtminstone lyser det inte igenom. Kanske kommer jag aldrig släppa boken, men gudskelov är det Bokmässa i morgon – finns där ute bättre eskapism?!

Det kommer vara överdjävulskt mycket folk. Är det inte, när man tänker efter, lite ironiskt att en mässa kring den fantastiska verklighetsflykt litteraturen ändå är, kommer ge mig en högst verklig och därtill tung armbåge i plytet så att näsan min hamnar på sniskan? Jo, det är det.

Hur som helst.

Jag kommer kliva på spårvagn nummer sex vid hållplatsen Allhelgonakyrkan, manspreada mig till sju egna säten och hoppa av vid Scandinavium eftersom jag då slipper Korsvägens 17.5 övergångsställen. Jag kommer smyga in, smyga runt och smälta in för att efter några timmar sedan smyga ut igen. Försöka uppföra mig som folk men inte bättre. Jag kommer känna mig malplacerad i egenskap av ”ackrediterad journalist”, lokalisera toaletterna, sturska upp mig, vid någon monter lufta en putslustig kommentar ingen kommer uppfatta alternativt alla ignorerar, komplimentera författare (- Vafalls?! Vet du inte vem jag är! Jag recenserade ju…), utnämna böcker till framtida klassiker som vore jag klärvojant eller hur det nu stavas, köpa alla böcker (swisha mig era pengar på 070-xxxxxxx!!!), tigga till mig en och annan bok i utbyte mot idel positiva omdömen, berusa mig på gratis alkohol (absint hos Alastor!) och hälsa på hos Vertigo där jag känner mig hemma (förra året när jag privat var på mässan för första gången, gömde jag mig hos dem till hallen skulle utrymmas). Jag kommer fundera på vad som rimligtvis finns att skriva om spektaklet när jag kommer hem och sedan undvika att slösa deg på de svindyra lunchställena inne på mässhallen (Netto ligger lyckligtvis runt hörnet! Har ni för övrigt tänkt på vilka underliga produkter den kedjan kränger mitt bland ruttnande bananer – ok, jag har bara upplevt bananflugorna en gång – och annat?). Vidare måste jag undvika att välta bokhögar och inte glömma fråga h:ström hur det går med bernt eriksons samlade verk samlade i en utgåva, till någon säga oj vad mycket folk, har du varit här förr skönt att nya tider inte är här såg du för övrigt att deras alternativbokmässa inte fick tillstånd att hålla till på heden gudskelov vindarna som blåser idag är kalla så kalla (det är ju höst, vad tror jag egentligen, min dumfan!) för att sedan ifrågasätta meningen med allt.

Jag skall alltså, liksom Sofie Eliasson här från sidan, besöka Bokmässan. Jag kommer varje kväll avlägga rapport för mina upplevelser av den (hädan)gångna dagen. Det kommer bli som det blir eftersom det kommer vara som det är.

Seger eller död! eller hur det nu var…