Emilia Fogelklous Arnold är för mig en oskattbar vän. Där skriver Emilia i tredjeperson – Mi – med ett beundransvärt saktmod och låghet om maken och livskamraten Arnold Norlind. Hon tecknar Arnolds liv från barndomen till den sista inandningen. Texten stegras stundom, oftast när kärleken framträder – en kärlek som hela tiden finns där. För […][...]