Jag kommer att tänka på Marianne Hörnström när jag läser Åsa Nelvins Kvinnan som lekte med dockor:

Hon är den tvåspråkiga.
Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk.
Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad
Hemspråket beträffar är inskränkningarna stora. Det är till exempel inte tillåtet som skriv-språk. Och det hörs inte (på) i Världen.

Ovan utdrag är hämtat ur ett urval av Hörnströms texter: Flyktlinjer: aningar kring språket och kvinnan. Nelvin skulle inte skriva detsamma eftersom hennes skriv-stil var annorlunda, men innehållet är värt att ta till sig och ha med sig.

Åsa Nelvin blev trettio år gammal och dog 1981. Hennes bror Leif Nelvin har en hemsida om henne. Det är svårt att inte nämna att hon till följd av sjukdom drevs till självmord. I släkten fanns tidigare grav psykisk ohälsa. Hur det spelade in går inte att säga. Emellertid är det inte svårt att tänka sig att en starkt pådrivande och destruktiv kraft till handlingen var att hon led av en polycystisk njursjukdom.

Hennes mor Inga hade dött till följd av samma sjukdom då Nelvin bara var sju år gammal. Ett år tidigare hade den begynnande sjukdomen upptäckts också hos henne. Hon hade då fyllt sex och vetskapen om sjukdomen bar hon ända till sin död.

Brodern skriver att de inne i hennes lägenhet fann henne livlös på golvet. På en lapp stod det: -Nu får det vara nog. Hennes njurar var då så hårt angripna av cystor att de inte längre fungerade. Det finns alltid en väg ut; steg man själv tar – även om man drivits av omständigheter bortanför ens kontroll.

Det finns inget enklare än att dra på sig sina gamla, slitna och alldeles för stora psykoanalysglasögon när man läser böcker av författare som burit hand på sig själva. Man vill så gärna förvandla ett Kanske till ett bestämt Så var det. Särskilt om det skrivna innehåller stora självbiografiska inslag. Kvinnan som lekte med dockor är liksom första delen av Tillflyktens hus till stor del en återgivning av hennes uppväxt. Som läsare behöver man inte fundera särskilt mycket. Det ligger uppslaget framför en, man behöver bara lyssna till orden.

Göteborg, sjuttiotal. Hon faller för en destruktiv man. Kåkfarare, alkoholist, allmänt opålitlig och svårförstådd. Han satt stundom på Härlanda fängelse. Idag är det ett kulturhus med bland annat ett bibliotek. Varför det blev så är en onödig fråga att ställa. Hon var hon, och han var han och deras vägar korsades. Han, Viktor, finns hela tiden i bakgrunden och hennes liv kretsar kring honom; han som inte finns.

Hon kallas Stumpan, alltså en stump, något stympat, stumt; något otillräckligt, i sig själv ofullständigt. Hon deltidsarbetar på Stadsbiblioteket vilket Viktor hade blivit chockerad av. ”Du ska inte knega!” hade han sagt. Hon skulle leva på pengar från honom. Vilka pengar undrar man? ”–Är det ideellt eller? Det förstår du väl att jag inte kan ha en brud som går och sätter in böcker på bibliotek. Djävla AMS-jobb!”. Några bibliotekarie-recensenter på denna sida reser nu ragg.

Jag går i hennes fotspår, från Brunnsparken upp till Götaplatsen där muséum och bibliotek ser på varandra. Jag går i miljoner andras spår, lika anonym för dem som de är anonyma för mig. Hennes lägenhet låg vid Gustav Adolfs torg. Det är så centralt beläget det går att komma och en lägenhet där kostar en rejäl påse slantar. För femtio år sedan var det ett hyreshus i ett erbarmligt tillstånd. Vatten läckte in, grannarna hördes genom en lövtunn avskiljande vägg. Mediciner, alkohol, kalla pommes frites. Levnadsberättelsen så nära att det gör ont. Tips: läs inte när du redan har ångest.

Hon skriver om det otäcka könet. Kanske om Viktor, men inte sällan om andra hon träffar:

Breda slipsar. Höga skjortkragar. Diskreta mönster. Grå tweed. Playboy putande i innerfickan. Handen mot plånboken som trycker mot skinkan. Och till dessa väl förpackade kroppar, vid hängande ansikten, tomma, intetsägande som en korg med slakteriavfall. Gud, vad jag hatar män! Alltid ska de vara överavlägsna, retsamma, fula i käften och gudsnåderliga om vartannat, förehavande sig, gapande, tigande, boxande, slående ut tänder, våldtagande, krossande käkar, ögonbryn, näsben…

Hörnström skriver med andra ord:

Låter sig aldrig avbrytas. (Inga öppningar! Ingenstans ta sig in! Vanmakt! Maktspråk. Inget sällsamspråk!)
Distans. Skådespelar. Skåde-plats. Språket lyssnar på sig självt. Övertalar. Underdriver, är ironisk.
[…]
Ironin riktad mot den andra. Världsspråk. (”Retorik”; övertalningskonst.) Kontrollerad. Kontrollerar. Kroppen. (Schism!) Det är HAN. Det är HANS språk. Världens språk. Det Enda. Talmannen.

Framsidan föreställer en trappa upp mot Kvarnberget. Mot slutet en stark passage när hon sätter sig i vad som möjligtvis är just den trappan:

Just då, just där kom jag fram till att jag saknade den tiden. Barndomen framstod för mig som ett enda väldigt lövverk (utan stam), genomlyst av tunna solstrålar ett för alltid förlorat hav av bladguld.

Barndomen, och kanske den tidiga ungdomen, är för de flesta idel möjligheter. Framtiden blir dock alldeles (för?) snart vuxenhet. Barndomen är svunnen och man förstår inte hur livet kan gå så snabbt.

Boken jag har är sprättad med en osthyvel och är infernaliskt svårbläddrad. Åsa Nelvin dog när hon var trettio. Jag dras mot hennes grav och jag vet inte varför. Den ligger på andra sidan Götaälvbron som idag håller på att ersättas. Allt ersätts. Allt.