Viktor Anderssons debut handlar om ungdomlig kärlek, kanske den första kärleken och dess oundvikliga slut. Huvudpersonen, som är namne med författaren, har starka känslor för Hon som har försvunnit ur Hans liv, men han kan för allt i världen inte minnas vad hon heter. Han försöker minnas hennes namn på en mängd olika vis men misslyckas om och om igen. Istället rullas en mängd minnen upp från deras tid tillsammans.
Möjligen kan det vara svårt att tro att huvudpersonen kan älska någon så mycket men att han ändå inte lyckas minnas hennes namn. I verkligheten går det ju dessutom alltid att söka upp sådant på ett eller annat sätt. Han vet ju var hennes föräldrars brevlåda finns, han kan åka dit och fråga grannen vad dottern till brevlådans hus heter. Något sådant hade inte ens känts malplacerat för den unge svärmaren. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är hur någonting så vackert och skört, något som betydde allt plötsligt blir till intet. I kärleken finns ingen återvändo, inget sätt som Viktor kan få kontakt med henne igen. Den första kärleken händer oss bara en gång, endast första gången vi upplever besvarad kärlek är vi på okänd mark. Så snart vi tagit stegen så kan vi inte gå tillbaka, och vi kommer inte minnas allting för alltid. Hur fantastiskt vi än tyckte att det var just då.
Hon – kärleksobjektet – är den uttalade gåtan, men även huvudpersonen är en stor gåta, trots att vi vet hans namn. Ibland tycks hans kärlek, på distans, vara lite manisk; vi vet inte heller hur den uppfattas av omvärlden. Han minns inte hennes namn men:
Jag har hennes mått antecknade i mitt kollegieblock. ”Stuss: 94 centimeter. Midja: 65 centimeter. Byst: 89 centimeter.”
Det är inte ens en aning romantiskt att han har antecknat hennes kroppsmått. Snarare känns det som han skulle vilja sy en skinnkostym á la När lammen tystnar. Att han läser hennes dagböcker i smyg för att få reda på precis allt om henne, är också obehagligt. Sådant gör att han ibland upplevs som mer av en stalker än en älskare, någon som försöker krypa innanför hennes skinn. Men romanen handlar inte om ett monster, utan om någon – en väldigt ung person – som går en aning för långt i sin fascination över ”den stora kärleken”.
Hon är en ensidig relationsroman. Det handlar egentligen om honom, det är han som står ensam på scenen. Vem är Han, den person som tänker dessa tankar? Är han en vanlig ung man i 20-årsåldern som sörjer en kärlekshistoria som han tycker sig minnas i detalj, eller beskrivs en drömromans som egentligen aldrig var i närheten av de förskönade minnen han återger?
Boken är inte en bladvändare, utan en monolog om ett förhållande i ungdomens vår. De främsta kvaliteterna måste vara igenkännandet, beskrivningen av ett paradis som gått förlorat och omöjligheten att hålla fast något så flyktigt som känslor, trots att de en gång var så konkreta att du aldrig trodde att de skulle försvinna.
Publicerad: 2014-05-08 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-08 14:34
Inga kommentarer ännu
Kommentera