Recension

: Konst
Konst: Essäer om extas och skamlöshet Jeanette Winterson
2014
Kabusa böcker
6/10

Ger konsten livet mening?

Utgiven 2014
ISBN 9789173553544
Sidor 190
Orginaltitel Art objects
Översättare Ulla Roseen
Först utgiven 1995

Om författaren

Jeanette Winterson föddes 1959 i Manchester, England. Hon adopterades av ett par som uppfostrade henne strängt religiöst. Hon debuterade 1985 med Det finns annan frukt än apelsiner och har sedan skrivit ett flertal romaner, noveller och essäer.

Jeanette Winterson – Författarens officiella hemsida, en välfylld sida där hon bland annat skriver regelbundna kolumner.

Sök efter boken

Jeanette Wintersons Konst – essäer om extas och skamlöshet heter i original Art objects (1995). På sin webbsajt skriver Winterson att ”objects” syftar på verbet, inte substantivet. ”Art objects to the lie against life that it is pointless and mean”, ungefär ”konsten opponerar sig mot lögnen om att livet är poänglöst och grymt”. Det är en sammanfattning så god som någon av den samling med tio essäer som förlaget Kabusa böcker nu släppt i översättning av rutinerade Ulla Roseen. Dessutom i tre utgåvor med olika omslag: välj mellan smaragdröd, koppar och rubinröd. ”The message coloured through time is not lack but abundance” heter det vidare på sajten. Överflöd var det ja.

Winterson är en författare som tar sin konst på allvar. Och varför skulle hon inte göra det? Vad hon än skrivit under en nu snart trettioårig karriär; essäer, romaner, krönikor eller ungdomsfantasy, så har det präglats av hennes passion för litteraturen och språket och hennes nyfikenhet på världen och historien. Enligt henne själv var det också syftet med essäerna i Konst, att förmedla den passion hon känner för konst i alla former och den försonande och helande kraft som finns i mötet med den.

Essäerna har olika utgångspunkter. Titelessän Konstföremål handlar om hur hon för första gången riktigt blir drabbad av åsynen av en tavla, i skyltfönstret till ett galleri i Amsterdam. Hon inte bara bestämmer sig för att hon måste ha den, hon vill också lära sig mer om bildkonst och måleri vilket hon tills dess inte haft några djupare kunskaper om. Några essäer cirklar kring olika texter som Virginia Wolfs Orlando och Vågorna eller Gertrude Steins Alice B. Toklas självbiografi. Den sista avdelningen är lösligare: Winterson skriver om hur kritiker blandar in sexuell läggning i bedömningen av verk, viljan att äga böcker som objekt, konstnärens roll som visionär med mera.

Men det går att urskilja några återkommande teman. Ett av det starkaste är just detta om konstnären som visionär, en lekfull sökande sådan. Mot detta ställer hon viktorianismens litteratur som en symbol för ett slags realism som hon nästan verkar se som en litterär medeltid omgärdad av romantiken respektive modernismen. Den sistnämnda tog tillbaka ”lekfullhet, poserande och experimenterade” från en ”överdrivet maskulin kulturs dödvikt, där erfarenhet värderas högre än fantasi och handlingskraft högre än kontemplation”. Konsten är och ska vara visionär. Därför trivs den mycket bättre ihop med religionen än med materialistiska ideologier som kapitalism eller kommunism.

Winterson ägnar många rader om konstens eftersatta plats i ett materialistiskt och andefattigt samhälle som vårt. Och hon gör det utifrån en ideell och visionär position vilket är helt följdriktigt utifrån hennes konstsyn. Hon är noga med att framföra att det inte med nödvändighet är lätt att förstå konst: Man måste arbeta för det. Precis som man bara kan utveckla kunskaper om vin genom att dricka det kan man bara förstå konst genom att se på tavlorna, lyssna på musiken och läsa böckerna. Det duger inte att inta den tröttsamma och slappa inställningen ”jag vet vad jag tycker om”.

Jag sympatiserar med Wintersons tankar om att konst (och nu syftar jag på det utvidgade konstbegreppet: alla sorters konstformer) måste få ha sin egenart, att det kräver arbete och vilja som med allt annat för att ta till sig den och att den belöning som väntar är ofantligt rik. Liksom att materialism och plutokrati gifter sig illa med denna konst som Winterson vägrar att kalla elitistisk. Hennes passion och dedikation är tydlig men inte alltid särskilt smittande.

Det problem jag har med essäerna är tanken på vem de är skrivna för. I första hand har hon skrivit dem för sig själv, det sticker hon inte under stol med. Men knappast för den som likt henne själv i fråga om bildkonst, vill lära sig mer om ett område som man inte har några kunskaper om. Som vill känna den där passionen som det talas om.

Ofta staplas istället abstraktionerna på varandra:

Den som läser och undervisar om Woolf måste läsa och undervisa om henne som poet: hon är inte en författare som använder ting som ord, för henne är orden i sig fullödiga ting och besvärjelser. I hennes fiktion är hennes polemik framgångsrik därför att den underordnas förtrollningens kraft.

Samtidigt hävdar hon att litteraturens språk är exakt. ”Att vara exakt är att städa bort bråten från det som är väsentligt”. Det är en förhållandevis klar beskrivning. Vid andra tillfällen blir det mer luddigt: ”Vad är exakt? De valda orden och ordens inbördes relation. /…/ Ordens inbördes relationer är subtila, och om författaren ska kunna utveckla sitt öra måste hon göra det via verk från det förflutna.” Vad hon tycks säga är att liksom man förstår bildkonst genom att studera den så måste man lära sig skriva genom att skriva med kunskap i litterära traditioner, för att öva upp sin känslighet och förmåga att avgöra vad som är exakt.

När hon blir mer konkret handlar det snarare om kritik av bokmarknaden, television och utbildningsväsendet.

Winterson skriver definitivt för de redan invigda och det är väl inget fel med det i sig. Jag får bara känslan av att hon i sin kulturkritik slår in hel del öppna dörrar. Ja, kultur måste få kosta, kultur måste vara fredad i sin egenart. Jag håller med i sak, men en större fråga är kanske hur man får den som inte tror sig kunna tycka om något annat än det enkla och uppenbara att bli förlöst genom konsten? Att både våga tänka själv och låta sig drabbas av den där meningsskapande passionen?

Ett bättre sätt är att locka ”denne någon” till att läsa några av Jeanette Wintersons skönlitterära böcker.

Tomas Eklund

Publicerad: 2014-05-07 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-05 14:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5664

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?