Recension

: Tidsklyftan
Tidsklyftan: En vintersaga på nytt Jeanette Winterson
2016
Wahlström & Widstrand
7/10

Winterson gör en cover

Utgiven 2016
ISBN 9789146229827
Sidor 286
Orginaltitel The Gap of Time: a novel
Översättare Lena Fries-Gedin
Först utgiven 2015

Om författaren

Jeanette Winterson föddes 1959 i Manchester, England. Hon adopterades av ett par som uppfostrade henne strängt religiöst. Hon debuterade 1985 med Det finns annan frukt än apelsiner och har sedan skrivit ett flertal romaner, noveller och essäer.

Jeanette Winterson – Författarens officiella hemsida, en välfylld sida där hon bland annat skriver regelbundna kolumner.

Sök efter boken

Jeanette Winterson tycks gilla covers. Tyngd: myten om Atlas och Herakles kom ut 2006 på svenska som en del av Canongates mytprojekt. Klassiska myter omtolkades och skrevs om av en mängd internationellt kända författare. Förutom Winterson deltog bland annat Klas Östergren i detta projekt.

Den här gången är det Hogarth Shakespeare-projektet som kallat Winterson till tangentbordet. Liksom mytprojektet är det är ett internationellt samarbete mellan en rad förlag men har istället tagit avstamp i fyrahundraårsminnet av Shakespeares död.

Att Winterson valt att omtolka Shakespeares En vintersaga är inte förvånande eftersom handlingen kretsar kring ett hittebarn. För Winterson, som slog igenom med sin skildring av att växa upp i en fosterfamilj, Det finns annan frukt än apelsiner (på svenska 1990), har pjäsen haft stor personlig betydelse.

Hon drar paralleller mellan sin egen historia och vad hon ser som En vintersagas tema: förlåtelsen och tiden. Det vill säga huruvida det finns en förlåtelse som kan rikta sig både framåt och bakåt i tiden. I botten anar man Wintersons kamp för att försonas med sin egen historia, den som hon även återkom till i Varför vara lycklig när du kan vara normal? (på svenska 2012). Det förflutna betingar förstås framtiden men nutiden omtolkar också det förflutna. På så vis kan tidsklyftan överbryggas.

Shakespeares pjäser är fulla av förklädnader. Saker och ting är inte vad de ser ut att vara och när de demaskeras växlar betydelserna. Det förflutna ändrar status. Så också i En vintersaga.

Historien kan sammanfattas som följande: kung misstänker drottning för otrohet med hans bästa vän. Drottning föder ett flickebarn. Barnet skickas bort och växer upp hos en herde. Sexton år senare dyker bäste vännens son upp och förälskar sig i flickan. Ungdomarna återvänder till hovet och förhistorien uppdagas. Man förlåter varandra och allt slutar lyckligt.

Här pratar vi om suspension of disbelief som kan matcha en släng-i-dörrarna-pjäs på en privatteater. Men det vore varken Shakespeare eller Winterson om vi inte fann ett större djup i den här historien. Det är förstås inte borgerlig psykologisk realism som är metoden här. Snarare är det de större gester som man finner inom det mer fantastiska ideal som var förhärskande på Shakespeares tid. Det är också en tidsklyfta: Winterson måste förhålla sig till nutidens sätt att berätta historier. Det vill säga; ploten är icke-realistisk men karaktärerna och relationerna ska ges en realistisk och trovärdig dräkt.

Detta skapar en spänning som inte är helt oproblematisk. När Winterson förflyttar dramat från Shakespeares tidlösa drömska miljö hamnar vi istället i dagens London, Paris och New Orleans. Vi rör oss bland finansmän, spelkonstruktörer och musiker istället för kungligheter och herdar. Och det är ett bra drag. Det är gestalter som för oss i nutiden har samma sorts mytologiska nimbus och hjälper oss att bortse från det orimliga och osannolika i handlingen.

Det är knappast lätt att få ihop detta till något som fungerar i en modern roman. Är det någon som kan genomföra det här tricket med hedern i behåll så är det dock Jeanette Winterson. Som berättare är hon självsvåldig. Bryter barriären och skriver in sig själv. Eller skjuter in andlöst vackra passager som denna:

Tillsammans med dig i den här nattindränkta sängen är det mod inför den kommande dagen jag söker. Så att jag vänder mig mot ljuset när det kommer. Ingenting kunde vara enklare. Ingenting kunde vara svårare. Och på morgonen ska vi klä på oss tillsammans och ge oss i väg.

Men särskilt när hon ska kränga in historien i förlagans plotmaskineri blir det gnissligare och mindre skönt. Hon gör sitt bästa, och det fungerar, men jag kan inte låta bli att fundera över om det inte hade blivit en bättre roman om hon förhållit sig betydligt friare till historien än vad hon faktiskt gjort.

Tomas Eklund

Publicerad: 2016-05-25 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-24 13:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6566

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?