Recension

: Allting glittrar och ingenting tar slut
Allting glittrar och ingenting tar slut Khashayar Naderehvandi
2016
Norstedts
7/10

Minnestavla

Utgiven 2016
ISBN 9789113072067
Sidor 90

Om författaren

Khashayar Naderehvandi
Foto: David Relan

Khashayar Naderehvandi, född 1981 i Teheran, kom till Sverige 1987 och växte upp i Malmö. Han är kritiker på Kulturnytt i P1 och doktorand inom konstnärlig gestaltning vid Akademin Valand, Göteborgs universitet. Debutdiktsamlingen Om månen alls syntes släpptes 2011. Han har sedan utkommit med romanen Vila i era outtröttliga händer (2013) och diktsamlingen Allting glittrar och ingenting tar slut (2016). 2014 tilldelades han Sveriges Radios Novellpris 2014 för novellen ”Förhöret”.

Sök efter boken

Min första läsning av Khashayar Naderehvandis Allting glittrar och ingenting tar slut känns splittrad. Uppdelningen i tre separata sviter som alla skiljer sig åt språkligt gör att texten till en början inte hinner med att fästa ordentligt. Var för sig är de starka, men det är inte förrän jag återvänder till samlingen som jag börjar se hur delarna knyter an till varandra och skapar en ännu starkare helhet.

Det första partiet bryter upp grammatiken med rader som ”För dej. / Den himmel sträcka sig över och / den jord / vi begrava döda”, medan del två är mer prosalyrisk. I den avslutande sviten är formen återigen modern poesi, men utan de grammatiska lekarna. En utveckling som skulle kunna läsas som en erövring av språket. Inte för att ett mer korrekt språk ska premieras, men för att första partiets fragmentariska bilder i de senare har blivit mer matiga. Som att jaget får lättare att sätta ord på det som berättas.

Fram växer en minneskarta, och en önskan om att få visa de platser som inte längre finns kvar.

Önska kunde visa dom vidder där vi bo
/…/
Önska kunde visa hav
som skiner av eget ljus

I inledningen anas en krigssituation, döda som begravs men inte försvinner. Andra delen drivs av frågan ”Hur ska det sluta?”. Här finns känslan av att ha ett ansvar för framtiden:

Jag kan inte dö förrän min mamma dör.
Nu har jag egna barn.
Jag tittar på dem, som från någon annanstans.

Just relationen mellan förälder och barn blir tydligt i den tredje och avslutande delen. Där börjar jaget alltmer berätta för ett du, ett du som gör snöänglar, som blir äldre, som kanske redan hunnit somna. Här faller Naderehvandis samling på plats för mig. Jaget har en plikt att hedra dem som kommit före och ta hand om dem som kommer. Det förflutna och framtiden glittrar och kommer aldrig ta slut.

Daniel Mårs

Publicerad: 2016-05-24 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-20 17:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6560

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?