Recension

: Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Varför vara lycklig när du kan vara normal? Jeanette Winterson
2012
Wahlström & Widstrand
9/10

Wintersonland på riktigt

Utgiven 2012
ISBN 9789146221128
Sidor 224
Orginaltitel Why be happy when you could be normal?
Översättare Ulla Roseen
Först utgiven 2010

Om författaren

Jeanette Winterson föddes 1959 i Manchester, England. Hon adopterades av ett par som uppfostrade henne strängt religiöst. Hon debuterade 1985 med Det finns annan frukt än apelsiner och har sedan skrivit ett flertal romaner, noveller och essäer.

Jeanette Winterson – Författarens officiella hemsida, en välfylld sida där hon bland annat skriver regelbundna kolumner.

Sök efter boken

Varje dag såg jag själv till att jag kom till skolan. Min mor ställde fram en skål cornflakes och mjölk i en liten flaska. Vi hade inget kylskåp och större delen av året behövde vi inget – huset var kallt, det var kallt där uppe i norr, och när vi köpte mat åt vi upp den.
Mrs Winterson berättade hemska historier om kylskåp – de läckte gas och gjorde en yr i huvudet, möss fastnade i motorn, råttor drogs till de döda mössen som fastnat i motorn… barn blev instängda där inne och kunde inte komma ut – hon hade hört om en familj vars yngsta barn hade krupit in i kylen när han lekte kurragömma och där hade han frusit ihjäl. De hade blivit tvungna att avfrosta kylen för att bända loss honom. Därefter tog kommunen ifrån dem de andra barnen. Jag undrade varför de inte helt enkelt tog ifrån dem kylen.

Jeanette Winterson växte upp som adoptivbarn i en strikt religiös familj, där framför allt modern, här ständigt kallad det opersonliga ”Mrs Winterson”, hade de mest underliga förhållningsregler. Men så var hon också en underlig människa. Hon var deprimerad, hon gick uppe hela nätterna för att inte ligga i samma säng som sin man, hon förvarade en revolver i köksskåpet och för henne var världen full av synd och skam; livet något förfärligt som måste genomlevas.

Hon var en storvuxen kvinna, lång och cirka etthundratjugofem kilo tung. Stödstrumpor, platta sandaler, crimpleneklänning och nylonschalett. Hon hade säkert satt på sig puder (håll dig snygg) men inget läppstift (lättfotat och lösaktigt).
Hon fyllde upp telefonkiosken. Hon var oproportionerlig, större än naturlig storlek. Hon var som en saga där storleken är ungefärlig och obeständig. Hon tornade upp sig. Hon utvidgades. Först senare, mycket senare, alltför sent, begrep jag hur liten hon var inför sig själv. Spädbarnet som ingen tog upp. Det oburna barnet fanns kvar inom henne.

Tillsammans lekte de ofta ”the Apocalyps-drill”, en lek där modern blåste i ett egentillverkat horn och då var det ett tecken på att jorden snart skulle gå under och de var båda tvungna att springa och gömma sig och vänta på att Guds utsände ängel skulle komma till dem. När det visade sig att Winterson var både väldigt intresserad av böcker, som var bannlysta i hemmet (”Problemet med en bok är att man aldrig vet vad som står i den förrän det är för sent”), och dessutom blev kär i flickor, inte pojkar (detta skulle genast utdrivas med excorsism), slutade det hela i katastrof med att hon sexton år gammal flydde hemifrån. Länge bodde hon i en bil, tills hon fick hjälp av en lärare, och efter mycket slit slutligen kom in på Harvard.

Om detta handlar den första delen av boken, och också Wintersons debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, 1985, så nog känner man igen sig som läsare om man läst den. ”Wintersonland” har Jeanette Winterson själv kallat sin barndom, sitt liv, som hon öppet använt som källa att gräva ur till både debuten och senare böcker. Medvetet har hon valt att göra fiktion av sitt liv, som ett led i den filosofi hon förespråkar att böcker är ledstången en människa behöver hålla sig i för att överleva under jobbiga omständigheter. ”I am the story, I can change the story”, brukar min vän Lovisa citera (utdrag ur Wintersons Powerbook) som exempel på intertextualitet, en lek med vad som egentligen är verklighet och vad som är fiktion, och behöver vi någonsin veta svart på vitt vilket? Alla författare använder sig förmodligen av minnen på liknande sätt, men kanske inte alla så öppet som Jeanette Winterson.

Och detta är till en början ett problem för mig under läsningen. Jag är van vid Wintersons tvära kast mellan påhittade fantasilandskap och det mer jordnära, värdsliga. Här finns det inget sådant. Som läsare är jag fast i det nu mycket mörkare Wintersonland, som en Christopher Nolan-version av det tidigare färgglada, tivolidrömmande Gotham City. Nu är allt diskbänksgrått och nästlar sig under huden, gör ont på riktigt, hur rolig Winterson än är i allt det svarta (och det är hon). Det må vara samma historia, samma bländande underbara språk med alla de där klokheterna hon besitter (jag viker för sida efter sida), men det är svartare, tyngre, hänsynslösare.

För det går inte riktigt att fantisera och fabricera sig ur allt. När Wintersons far dör hittar hon papper från sin adoption som hon aldrig sett tidigare, och de tillsammans med en krossad relation sätter henne på kurs mot självmord. Boken Varför vara lycklig när du kan vara normal? skrevs som en väg upp efter denna depression.

Och i andra delen av boken får vi ta del av jakten på Wintersons riktiga mamma. Varför hon lämnade henne ifrån sig, vem hon var… ja, de frågorna lämnar jag åt dig som läsare att uppleva.

För trots att jag kan föredra det tivolidrömmande är det här en av de bästa självbiografier jag läst. Jag uppskattar också den försonande tonen. Här handlar det om att försöka förstå, att vrida och vända på. Inte att fördöma, att göra upp med, att sätta på plats och skandalöst avslöja. Och sånt finns det mycket av just nu, så jag uppskattar bristen… Det vuxna resonemanget leder en som läsare så mycket längre; boken är sprängfylld av meningar jag vill skriva ner och sätta upp på badrumsspegeln, över sängen, på kylskåpet. Det är insiktsfullt, det är lärorikt, underhållande, drabbande, målande och stundtals terapeutiskt. Det är precis allt det man kan önska sig av en självbiografi, men väldigt sällan får.

Jag läste: Detta är endast ett ögonblick / men vet att ett annat / skall genomborra dig med en plötslig smärtfylld glädje.
Jag började gråta.
(…)
Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T.S. Eliot hjälpte mig.
Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesi och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk kraftfullt nog för att säga som det är.
Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2012-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-10-31 14:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4936

2 kommentarer

Ljuvlig läsning Lina, både din o av dig.

Lina Forss Oregistrerad 2012-11-06 18:36
 

Men tack, Lina! Och ja, boken är riktigt underbar.

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-11-07 22:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?