Krönika

Jeanette Winterson: ”Fuck it, I can write my own.”

Fredagen den 14 september. Det är mer än fullsatt på Stadsbiblioteket i Malmö och jag är glad att jag kom hela en och en halv timma innan beräknad start. Vi skämtade trots allt om att vi skulle tälta utanför. Fyra platser har jag paxat och paniken börjar stegra sig när kvinnan framför mig sätter sig ner och givetvis råkar ha den där överdrivna längden man inte beräknar att kvinnor ska ha. Som för att demonstrera ytterligare sträcker hon armarna upp i skyn och jag stönar på min stol. Det är som Madonnakonserten 2009. Blodet rusar av vetskapen att snart ska en idol stå där framme, livs levande, och inför det får ta mig fan ingenting gå fel. Varför kan jag inte inse min längd, eller snarare brist på längd? Men nu är det fullt överallt och jag får väl böja mig åt sidan då, hon kan ju inte sitta med uppsträckta armar hela kvällen.

jeanette-winterson-2

Jeanette Winterson är en författare som fram tills för något år sedan var främmande för mig. Det är min kompis Lovisa som tjatat om henne och till sist läste jag, och sögs förstås in fullkomligt. Få författare har det, men med de som har det märker man direkt. Språket flödade, hon väjde inte för att blanda fantasi och verklighet och flera gånger om tänkte jag det; får man göra så här?

Det tänker jag för övrigt denna kväll också, när Winterson skrattar och säger att det var synd att det var så länge sen hennes adoptivmamma dog, ”annars kunde vi haft henne här. Stuffed!” Bilden är makaber men vi fnissar förstås hejdlöst. Så konstaterar Winterson att hon stoppat upp sin mamma i och med att hon skrev den här boken, Varför vara lycklig när du kan vara normal? ”Du försöker i hela ditt liv bli av med personen, och sen skriver du en bok om henne, och se där! Nu har du henne med dig vart du än går.”

Hon börjar med att läsa upp inledningen ur boken, den som jag ännu inte hunnit läsa men har med mig i väskan för eventuell signering efteråt. Det som genast slår mig och ska komma att slå mig flera gånger under resten av kvällen, är hur avslappnad och rolig Winterson är. Hur hon bjuder på sig själv, hon berättar till och med för oss om hur dåligt hon mådde och hur hon försökte ta livet av sig 2008. I vårt samhälle idag finns inte tiden att må dåligt, säger hon. Upp igen och jobba, även om du har cancer! ”And you’ve certainly no time to get mad.”

Foto: Peter Peitsch.

Foto: Peter Peitsch.

Skrivandet är för Winterson terapeutiskt, och hon hävdar att det är så för alla. Yukiko Duke, som leder samtalet, inflikar att de som läst Det finns annan frukt än apelsiner, Wintersons debut från 1985, kommer att känna igen en hel del; var inte den också självbiografisk? Och Winterson säger att jo, ”men då skrev jag den berättelse jag kunde skriva. Jag utelämnade det som var för jobbigt”. Minnet fungerar så, förklarar Winterson, att vissa saker förstärks, och vissa hamnar i skymundan. Och allt skrivande är en form av bearbetning, men ibland går det inte att närma sig saker rakt på, utan man måste skriva sig runt dem. Men det gör inget, hävdar en tröstande Winterson, så länge du öppnat upp och börjat prata kommer saker och ting att bli bättre.

Om sin adoptivmamma, som första halvan av boken främst kretsar kring, har hon tusen och en historier som var och en får oss att skratta rakt ut av ren chock, men sammantaget förstås bildar en skrämmande person. Hon förbjöd den lilla flickan att läsa, hon uppfostrade hennes enligt strikt kristen tro och lekte underliga lekar med henne för att förbereda henne för dagen då apokalypsen skulle komma. När Winterson var 16 kom mamman på henne i säng med en annan flicka, vilket resulterade i att hon slängde ut henne från hemmet. Winterson levde då i en bil under flera år. ”She was a monster, but she was my monster”, säger Winterson, och så är det med den saken. Hon berättar om hur modern hittade böcker som var gömda under sängen i flickrummet, och hur hon brände dem på ett bål i trädgården. Två saker lärde sig Winterson av den incidenten. 1. ”Anything that is outside of you can be taken away from you.” Och 2. ”Fuck it, I can write my own.”

Hur bokbålet fick henne att memorera texter, dikter, för att om de var en del av hennes egen kropp skulle modern aldrig kunna ta dem ifrån henne.

varfor-vara-lycklig

Och så följer en rolig historia om hur man bäst bor i en bil, tips om hur du kan göra för att förvilla hjärnan att tro att det handlar om flera rum, och vi skrattar igen och det går inte riktigt att begripa, och samtidigt är det fullkomligt glasklart: att denna kvinna som nu är lyckad författare och turnerar världen runt och håller seminarier som det här, en gång var en rädd ung flicka som levde i en bil, utfryst från sin familj.

Och så går larmet. Intervjun stannar upp och det blir fnissigt och skruvigt i bänkraderna. ”Should I stay or should I go?” frågar Winterson efter ett tag och folk applåderar, ”stay! Stay!” När larmet efter en evighet tystnar säger hon skämtsamt ”And we are all still alive!” Jag drar efter andan och inser att jag ännu inte lärt mig filosofin; att allt utanför min egen kropp kan tas ifrån mig. Även om vi precis har varit mitt i Wintersons misslyckade självmordsförsök har jag inte haft en tanke på att jag kan dö.

Att finna sin riktiga biologiska mamma blev en vändpunkt för Winterson; det är det andra halvan av boken handlar om. Duke påpekar att Winterson hoppat över 25 år däremellan och hon nickar, ”it’s true. But it’s my book, and I can.” Numera är inte Wintersons definition på kärlek den som hennes bok Skrivet på kroppen inleds med: ”Why is the measure of love loss?” Hon är sedan några år tillbaka i en lycklig relation med psykologen Susie Orbach och pratar om kreativiteten som det sunda i varje människa. Visst finns det ett visst mått av galenskap i konstnärer, men skapandet är sundhetstecknet. ”Art is about widening your feelings, not supressing them.”

I förbigående nämner hon nästa projekt, en skräckroman. Sida upp och ner av kronologisk handling, Winterson trodde hon skulle bli knäpp! Men samtidigt är hon inte intresserad av att fastna i samma hjulspår. Att skriva samma roman om och om igen; ”and people do, don’t they?” Fniss, fniss. Nej, utmaningen måste finnas där. Som när hon beskriver en kärleksrelation utan att tydliggöra könen på de två.

När publiken får ställa frågor säger hon att de konstigaste frågor hon fått var 1. vill du föda mina barn, och 2. kan du signera min hund? Första frågan för kvällen blir om hon tror på Gud den allsmäktige som skapade himmelen och jorden. Det känns också som en underlig fråga att ställa, och den åtföljs av en viss tystnad. Sen säger Winterson ”no.” Men kommer för all del med en lång vettig förklaring för varför ateism är något hon föredrar. Och på frågan ”Har ditt sätt att skriva påverkats av självmordsförsöket?” svarar hon glatt att det vet hon inte, men att det finns ett utmärkt sätt att ta reda på saken. ”Köp alla mina böcker och läs dem i kronologisk ordning!”

I kön till signering efteråt, för det blir faktiskt en sån, tänker jag på vilken fruktansvärd förlust det skulle ha varit om Jeanette Winterson verkligen hade dött den där dagen i februari 2008. När hon skrivit i min bok ser jag in i hennes ögon och stammar fram något om att det var underbart. Du får aldrig dö, tänker jag. Få författarbesök får en att bli så innerligt berörd; glad och sorgsen på samma gång. Och sjukt sugen på att skriva storverk.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2012-09-17 10:00 / Uppdaterad: 2012-09-17 12:40

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?