Recension

: Den tjugotredje dikten
Den tjugotredje dikten Stewe Claeson
2012
Norstedts
7/10

Lantliv och vikten av poesi

Utgiven 2012
ISBN 9789113044408
Sidor 291

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Stewe Claeson är rektor på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv samt handledare på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Debuten kom 1969 med diktsamlingen Semantica, op 18. Det publika genombrottet kom 1993 med Pigan i Arras, en roman om heliga Birgitta. Stewe Claeson har sedan dess skrivit många böcker, och även arbetat med översättningar.

Claeson hos förlaget

Sök efter boken

Förmiddagen stiger ut på gårdsplanen och lägger sin milda hösthand över alltsammans, Erik har öppnat fönstren i alla väggarna, de har suttit en lång stund och Krister har överraskad svarat på frågor och tänker att Siv skulle ha hört mig, hon skulle ha hört mig, för hon kommer inte att tro mig om jag berättar vad det är vi sitter och pratar om, och även om jag inte längre kan säga att jag egentligen inte känner Erik så är han i alla fall sedan en tid en bekantskap, kunde jag kanske kalla honom god vän, och han kan i förväg höra Siv fråga om han överhuvudtaget har några sådana, och det kränger till i honom, och Erik fortsätter, leende, att fråga och Krister svarar att han växte upp i ett hem med en far som aldrig brydde sig om honom och en mor som inte heller brydde sig om honom, därför att det enda de brydde sig om var varandra. Nej jag har inga syskon.

Stewe Claeson har meningar som får en att tappa bort sig, pusta efter andan, sugas in obönhörligt och fascineras samtidigt som man storknar lite grann. Stundtals saknar jag uppdelningar, det är snårigt och lätt att brista i fokus, det är vardagligt och stundtals oerhört snackigt. Och samtidigt har jag alltid uppskattat denna förmåga att flöda över, som Claeson besitter och kanske till och med är helt egen om.

Den tjugotredje dikten sällar sig till böcker som släppts den senaste tiden och som kretsar kring landsbygden och dess utdöende. Eller utdöende? Är det egentligen rätt ord? Där Korparna och Åsen handlar om böndernas situation kretsar Den tjugotredje dikten främst kring själva miljön. Det långsamma livet. Alla som känner alla. Inget särskilt händer. Man har sina vanor, sina original att skratta åt, sina tragedier att knyta an till. Livet har sin gilla gång.

Det positiva med den här boken är också det negativa. Hur Claeson lyckats skildra denna långsamhet, det händelselösa, det lilla. Varje dag åker Krister ut till den gamla sågen, sitter där och betraktar naturen och utvecklingens gång. En dag kommer Erik och besöker honom. Detta är starten på en oväntad vänskap. Över kaffe och fikabröd öppnar Erik upp poesin för Krister. Hur en gammal kines skrev rader för fyrahundra år sen, som kan kännas så angelägna idag. Samtidigt som Kristers arbete som brevbärare håller på att förändras i grunden. Nya system, nya tider. Och hemma är hustrun Siv vars kropp värker.

Som sagt, det positiva är också det negativa. Det här är en bok där jag låter andra smita emellan för att det händer för lite. Och samtidigt är det så skönt att få följa med Krister ut till den där sågen. Se ut över de förtrollande vidderna, den vackra grönskan. Höra vattnet porla i bäcken undertill. Läsa poesi i olika översättningar och höra hur tonerna klingar ut, fascineras av hur det faktiskt kan vara så. Att enstaka rader kan förklara stora tankar och ge tröst genom århundraden.

Erik är ett av originalen. Hans fru dog när ett timmerlass krossade hennes framruta och sedan dess har han levt ensam. Hans dotter sitter på ett hem och är utvecklingsstörd. Erik lever utanför tiden, och i det finns både ett lugn och en ristande oro. Lever Krister också utanför tiden? Han räknar åren till sin pension och har svårt att hänga med i allt det nya. Och i Australien är sonen som snart ska få barn med en kvinna de aldrig har hunnit träffa, han och Siv. Om åldrandet handlar det också, om hur allt glider ifrån, förändras, utan att man hinner med.

Han säger: jaha, jag känner mig ganska bortkommen, och hon svarar med att säga att det är säkert de flestas reaktion, efter vad hon förstått, hon är osäker på hur nära de kommit sådant som mest handlar om bankernas vinstmarginaler och eliminering av storföretagens ekonomiska risktaganden, hon säger att alla länder i EU inte ser lika på detta, en del har mer att vinna, andra har mer att dölja.
Krister lyssnar. Han sitter på sin timmerstock. Därute pågår en omtumlande men avlägsen värld i sin cyberspace och sina internationella skräddarsydda sommarkostymer. Viveka Stolp säger att det inte blir lätt att skapa en svensk gren av det här, vi har så olika syn på grundläggande värden, jag menar, säger hon, vilka är de grundläggande värdena, demokrati, sammanhållning, ett gott liv. Krister nickar, men säger inte folkhemmet. Begreppet folkhemmet snart lika obegripligt som cyberspace. Hela upplägget andas faktiskt bara eliminerande av handelshinder, säger hon.
Jag är verkligen en gammal postis, säger han och ställer ifrån sig kaffekoppen.

Det är fullt av små guldkorn och i sin helhet fullkomligt överrumplande, Claesons språk. Jag har alltid gillat det, men jag kan också se hur ointagligt det kan vara. Min pappa, som säkert skulle känna igen sig i mycket, skulle aldrig orka läsa den här boken. Erik, som filosoferar med enkla små strofer ur utvald poesi, lätt för alla att begripa, skulle aldrig läsa den här boken.

Och det är min invändning mot det som skrivs om landsbygden idag. Det är väldigt poetiskt, vackert, mitt i prick i beskrivningen. Men det är också ett intellektualiserande av en lägre samhällsklass, där de som bebor inte har avslutat skolan. Så här måste det väl alltid få vara, antar jag, och i slutändan för de berörda blir kanske diskussionerna viktigare än böckerna som var upprinnelsen. Men på något vis gör det mig lite illamående. Jag känner hur jag befinner mig mittemellan, och även om landsbygden inte är något jag brinner för som plats att bosätta mig på, så är den en del av mig.

En utvikning i det egna känsloregistret; – hur som helst. Konklusion är att Stewe Claeson har skrivit en bok som får en att fundera över landsbygdens framtid, den snabbt framskridande tekniken men kanske framför allt över hur poesin hjälper oss att förstå oss själva som människor. Det krävande språket har kanske ett väldigt tydligt uppdrag: att tvinga mig till en lugn tyst paus i min stressade vardag. Ta mig till en nerlagd gammal såg omgiven av vidunderlig natur.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2012-09-17 00:00 / Uppdaterad: 2012-09-16 19:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4903

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?