Pontus, 30, arbetar som konsult. Han har hand om miljöfrågor, men också sådant som rör allemansrätt, strandskydd, utsläppsfrågor och liknande. När en stor och för kommunen betydelsefull spaanläggning ska byggas ser han att man struntat i en mängd gällande bestämmelser och är med och stoppar bygget. Det är nu allt börjar gå över styr i snabb takt. Plötsligt får Pontus motta anonyma brev av hotande slag. Telefonen ringer om natten. Journalisterna kommer i flock, alldeles för många och påträngande för att Pontus, som nyligen lämnats av sin sambo, ska kunna hantera det. Till slut flyr han fältet. Tar in på ett vilohem i Småland för att hantera den annalkande väggen.

Stewe Claesons sätt att skriva fordrar tystnad och koncentration. Hans långa meningar rör sig mellan det yttre och det inre, mellan replik och löpande text, utan uppehåll eller tid för andning. Det kan vara inspirerande och spännande. Men ibland är det också tröttsamt och kämpigt.

Ändå har Claeson sedan jag läste honom första gången, i slutet av 90-talet, varit en av mina favoriter som jag alltid återkommer till. Han har ett sätt att närma sig det mänskliga, det där jobbiga som vi inte pratar om, nertryckta känslor och pinsamma vardagssituationer, längtan efter närhet och kärlek, som jag tycker hittar under huden på mig. Och Komma nära är på många sätt en klassisk Stewe Claeson-bok. Pontus älskar sitt arbete och krocken mellan hans egna värderingar och människors förakt inför hans agerande föder därför förvirring i honom. Resan till Småland blir ett sätt att försöka hitta sig själv, och här möts vi av de udda bikaraktärer som ofta befolkar Stewe Claesons berättelser. Den pensionerade historielärarens roll påminner om gubben Erik Mattssons i Den tjugotredje dikten: den äldre mannen som kommer med visdom, eller snarare med insikten om att ingen visdom finns. Vi vet ingenting och vi vet mindre och mindre med åldern. Och Karin Swensson, vilohemmets ägare, påminner inte hon lite grann om de udda systrarna i Nalkas ljuva sommar? Där även Sivert är en ung man precis i början av sin yrkesbana, som satt i en ny miljö tvingas reflektera över sitt liv och hur han vill leva det.

Ändå är det som att jag tröttnar. Eller är det just därför? Jag är själv i trettioårsåldern, läser och skriver mycket, och omvärderar kanske ständigt mina gamla trogna favoriter. Läromästaren ena året får redan nästa år se sig omriden av någon annan, när min smak vad gäller språk och tempo förändras.

Pontus ställer sig många frågor som aldrig blir besvarade, och så är väl också livet? Vi vandrar från klarhet till klarhet, men hamnar också i spinn ibland, när vi ältar samma saker, tankar, om och om igen. Eller på avvägar, där vi tappar riktning, eller kanske hittar en ny. Den språkliga stilen är som sagt krävande, stundtals rent av babblig, men det den lyckas skildra genom detta är också virrvarret i den ambitiösas hjärna. Dessa dagar av e-mailande, iPhonande och ständigt bläddrande i kalendern. Pontus glömmer bort de enklaste detaljer. Han drabbas av fysiska åkommor som ingen läkare kan hitta grunden till. Som läsare vill jag bara gå in i berättelsen och skaka om honom, när han tar med sig jobbet till vilohemmet, för satan, du kommer att dö om du fortsätter så här!

Men det finns också en ständig distans i det Claeson skriver. Som att vi betraktar karaktärerna utifrån, och aldrig riktigt just kommer nära. Det är ett stilgrepp förstås, som stundtals skapar imponerande vacker prosa. Men ibland istället en icke efterfrågad barriär mellan mig och berättelsen, där Pontus försvinner i upprepningar, allt känns pretentiöst istället för att beröra, och boken blir då trots sitt lilla omfång seg.

Först mot slutet låter jag mig dras med. Förtrollas av det småländska vilohemmet och Karin Swensson, känna smaken av den amerikanska whiskyn och de konstnärligt anrättade måltiderna. Känna nyfikenhet inför vad som kommer att hända efter bokens sista blad.