Utgiven | 2014 |
---|---|
ISBN | 9789113055824 |
Sidor | 172 |
Du skulle sagt som det var är en sårig berättelse om övergrepp och utsatthet. Flickan i boken möter sitt vuxna jag (?), och i kapitel för kapitel får man följa hur en läkeprocess tar vid.
Katrine, växer upp med en psykiskt sjuk mamma, en oseende pappa och sin några år äldre bror. Desperat söker hon sin mammas kärlek, men möter bara oförmåga och avvisande. Hon blir sexuellt utnyttjad och det är bitvis outhärdlig läsning med en detaljrikhet som gör det svårt att andas.
Familjen; detta ibland totalt slutna rum med byggstenar av rädsla och tystnad. Samhällets och individens plikt mot barnet satt i motsats till ett slags helig allians. Hur många bär omkring på oläkta sår, hur många berättar aldrig? Det råder fortfarande en tigandekultur kring familjen och dess svagaste och utsatta: Barnen. Jag minns pojken ”Bobby” som för några år sedan upprörde Sverige med sin plågsamma död och tortyrliknande uppväxt, allt i ”skydd” av sin familj. Hur många barn är det idag, i detta nu, som blir kränkta och misshandlade? Det är fruktansvärt att ens närma sig den tanken.
Ulla-Maria Anderssons berättelse löper med ett tätt och målande språk, det är skickligt och effektivt skrivet. Trots det blir jag aldrig riktigt berörd. Övertydligheten ligger som ett raster över texten och stöter bort mig som läsare. Visst, det är en innovativ teknik hon använder, hon kan verkligen skriva, men jag blir skeptisk till det förstående, nu vuxna jaget, som med all tid och ömhet i världen öppnar sina armar och helar det trasiga. Det är synd. Där brister det och känns inte trovärdigt. Trots det hedervärda i att skriva om något så otroligt viktigt och angeläget, ringer tyvärr new-ageaktiga varningsklockor i och med detta, varför historien faller platt och Du skulle sagt som det var lämnar mig med ett stort ”Jaha”.
Publicerad: 2014-05-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-05 13:00
Inga kommentarer ännu
Kommentera