Recension

: Hyenorna
Hyenorna Hanne Ørstavik
2014
Kabusa Böcker
7/10

Djuriskt om skapandet av en ny tillvaro

Utgiven 2014
ISBN 9789173553490
Sidor 212
Orginaltitel Hyenene
Översättare Lotta Eklund
Först utgiven 2011

Om författaren

Hanne Ørstavik
Foto: Pete Pacifica

Hanne Ørstavik född 1969, är en norsk författare. Hon debuterade 1994 med romanen Hakk och har sedan dess vunnit ett flertal litteraturpriser i hemlandet, till exempel Bragepriset 2004. På svenska finns: Lika sant som jag är verklig (2000), Tiden det tar (2001), Kärlek (2002), Vecka 43 (2003), Prästen (2004), kallet – romanen (2007) och 48 rue Defacqz (2011).

Sök efter boken

Hon ställer ifrån sig den tomma tallriken, böjer sig fram och sätter fötterna i golvet, hon reser sig och vet bara en sak, hon ska in i köket och rosta sig en brödskiva till.

Detta! Tillståndet där allt annat är bortrensat. Där allt runtomkring är tomt. Där till synes små handlingar blir de viktigaste och mest omvälvande. Att resa sig från soffan. Att gå in i köket. Att rosta en skiva bröd. Att den där brödskivan kanske sätter igång någonting inom en som sakta, sakta börjar förändra allt.

Jag har alltid tyckt om den sidan av Hanne Ørstaviks romaner. Inte så mycket händer rent intrigmässigt, och inte heller rent fysiskt för karaktärerna. Den stora dramatiken sker inombords, i tankarna. Paradoxalt nog har jag ändå känt att jag inte kommer nära personerna Ørstavik skildrar. Hon målar upp ett kargt landskap, både ut- och invändigt. På bloggen Bokhora har Johanna Lindbäck beskrivit hur hon upplever att Ørstaviks kvinnliga karaktärer alltid är ”svala”.

De svettas inte som vi andra, för det första, och sen är de alltid svala i sinnet för det andra. De är som när man själv har den där korta perfekta stunden när ens hem är städat, allt är undanplockat och sorterat, räkningarna är betalda, man är mätt, nyduschad, har inte bråkat med någon, saknar ingen och inget, man är tillfreds med allt i hela världen och allt är på rätt plats. Välkommen till Hanne Örstavik[sic]-kvinnans grundtillstånd!

Nu håller jag inte med Lindbäck fullt ut. Det som kan tolkas som svalt och perfekt har jag ofta upplevt som kusligt olycksbådande. Och i Hyenorna är långt ifrån allt på rätt plats.

Efter att författaren Siv avslutat sitt förhållande med Rudolf känner hon sig tom. Kan inte skriva, vet inte hur hon ska gå vidare och behöver komma bort. När kollegan och vännen Sally åker till Rom erbjuder hon Siv att låna hennes lägenhet som ligger i en liten stad på Englands södra kust. Siv reser dit och tar ett ströjobb i en butik. Men mest av allt ”bara är” hon. Vandrar längs havet, ligger bakom en sten och ser upp i himlen. Försöker lyssna inåt, funderar.

Innan hon åkte har Siv hittat ett klipp med hyenor på Youtube. Hon läser på och fascineras över djuret. Detta att honorna är mer aggressiva än hannarna. Att mammorna jagar iväg sina söner medan döttrarna får stanna. Att honornas könsorgan är svåra att skilja från hannarnas, att de har ett penisliknande rör som de parar sig, kissar och föder genom.

Siv börjar fantisera om att vara ett djur. Hon känner det som att hon har ett djur i sin mage. Hon associerar människorna i sin närhet till djur. Hon blir genom detta alltmer kroppslig. Fantiserar om sex. Vad hon saknar hos Rudolf. Vad hon vill göra med honom. Med hans kuk.

Vaknar hon medan det fortfarande är mörkt, och är ett djur? Har fått päls, reser sig, tar några steg på alla fyra, det lyser på henne från lyktorna så att tänderna glänser, de stora vassa tänderna med det mörka tandköttet, det grova gomseglet hängande ned. Könet, som en hylsa under magen. Rasande och skrämd, med förvirrade rörelser springer hon snett bortåt, svansen hängande, innan hon försvinner.

Och alla dessa män! Lord Byron, Nietzsche, Kafka, Rilke. Alla skriver om hur de avskärmar sig från mat för att kunna skapa. Siv inser att även hon struntat i att lyssna på kroppen och istället låtit tanken styra. Nu börjar kroppen göra sig påmind. Nu börjar den bli hungrig igen.

Hyenorna är definitivt den mest fysiska Ørstavik-romanen jag läst. Texten är full av kropp, en kropp av kött och blod, en kropp med åtrå och begär. Visst är Siv introvert och för tillfället känslomässigt nedbruten, men det är knappast någon sval och vän liten kvinna Ørstavik skildrar.

Även bifigurerna hjälper till att ge liv åt Siv. Beskrivningen av vännen Sallys tillvaro i Rom fungerar som en kontrast till känslan Siv har av o-produktivitet och stillastående.

… Sally, som sitter på mopeden och kör på stadsgatorna i Rom, för henne är tankarna linjer som sträcks ut intill varandra och bildar ett nät, som om hon är en liten fjärilsflicka som kan hoppa från den ena klara strängen till den andra, och att linjerna har klang, och så kan hon röra sig mellan tankarna, hoppa, mycket lätt, och höra dem klinga. Så är det för Sally att skriva, så är det för Sally att leva…

Sivs kollegor i butiken är karismatiska och bidrar med en frisk fläkt både i hennes liv och i romanen. Den magra och kedjerökande Pip. Homosexuella Leo i sin gröna kostym. Jag tycker dock att deras egna historier ibland får onödigt stort utrymme. De fungerar bäst när de upplevs ur Sivs synvinkel. Då blir de något hon kan bygga sin tillvaro runt. En tillvaro som inte är beroende av en mans kärlek. En tillvaro bland hyenor. Bland mammor, döttrar och systrar.

Daniel Mårs

Publicerad: 2014-05-05 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-30 18:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5662

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?