Krönika

Balans i betraktarens öga

Tidigare i vår rapporterade Sveriges radio P1:s program Medierna om en stor vetenskaplig undersökning av svenska regeringars presskonferenser. Ett treårigt forskningsprojekt har gått igenom alla presskonferenser från 1993 till 2011, och drar slutsatsen att de under den tiden blivit hårdare styrda, med mindre kritiska och krävande frågor.

Det skiljer sig både från hur medieklimatet i allmänhet brukar beskrivas och från amerikanska undersökningar av presidenters pressrelationer. Forskarna är med andra ord förvånade.

Det är intressant i sig, men det var inte det jag i första hand reagerade på i reportaget. Där presenterar man nämligen detta för både Rapports inrikespolitiska kommentator Mats Knutson och KD:s partiledare Göran Hägglund. De ”tror inte det” respektive ”kan inte alls hålla med om” det.

Nu är det ju alltid vanskligt att uttala sig utifrån klippta intervjusvar, men är inte de här svaren symptomatiska? En stor och gedigen undersökning ställs mot den egna upplevelsen och väger liksom lika, blir utbytbara. Man säger inte ”Oj, det skulle jag faktiskt inte gissat. Jag upplever det nog mer tvärtom”, utan man säger ”Nej, det håller jag inte med om”.

Som pojkvännen som bara vägrar köpa att kvinnor statistiskt sett utför två tredjedelar av allt oavlönat hemarbete för att han minsann hjälper sin tjej att diska. Eller för all del partiet som liksom bara känner att de nog, så här i efterhand, egentligen inte var emot allmän rösträtt, för apartheid och en terroriststämpling av Nelson Mandela, och därför skriver om sin historia utifrån det.

Den enskilda erfarenheten kan vara nog så viktig, inte minst som drivkraft, och statistiska undersökningar kan sannerligen ha sina brister. Men vi måste kunna hantera kunskap på olika nivåer och inte vara så rädda att kränka någons rätt till en egen åsikt att vi inte vågar ifrågasätta alls.

Inte minst inför ”supervalåret” i år – en bra dag tänker jag att detta löjliga begrepp kanske ändå skvallrar om att jag inte är den enda som hellre skulle leva lite mer i en Aaron Sorkin-serie – har kraven på neutralitet och balans i nyhetsrapporteringen tagit ganska märkliga former. För vad är egentligen balans? Att varje gång man låter en feminist komma till tals kontra med en antifeminist? Att väga upp varje påstående om miljöproblem med någon som inte tror på att de finns?

Så här försvarar nyhetschefen Charlie Skinner sitt ankare Will McAvoy (som ”only seem liberal because I believe that hurricanes are caused by high barometric pressure and not gay marriage”) i The Newsroom:

Facts are the centre. Facts. We don’t pretend that certain facts are in dispute to give the appearance of fairness to people who don’t believe in them. Balance is irrelevant to me. It doesn’t have anything to do with truth, logic, or reality. He didn’t go on the air telling people to give peace a chance. But evolution? The jury’s back on that one.

Som sagt. Ibland kan man önska att världen var lite mer som en Sorkin-serie.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-05-05 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-02 12:36

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?