Recension

: Seger - gayrevolutionens triumf
Seger - gayrevolutionens triumf Linda Hirshman
2013
Karneval
7/10

Befrielsen är nära?

Utgiven 2013
ISBN 9789187207006
Sidor 423
Orginaltitel Victory - The Triumphant Gay Revolution
Översättare Hans O Sjöström
Först utgiven 2012

Om författaren

Linda Hirshman (född 1944 i Cleveland, Ohio) är amerikansk författare, jurist och professor i filosofi och kvinnostudier, numera pensionerad från Brandeis University i Massachusetts. Hon har bland annat skrivit böckerna Hard bargains. The politics of sex (1999), Get to work. A manifesto for women of the world (2006) och Seger – gayrevolutionens triumf (2012, på svenska 2013).

Sök efter boken

Det finns ett replikskifte, eller egentligen ett ständigt pågående gräl som sträcker sig genom och bortom hela den visserligen kortlivade Aaron Sorkin-serien Studio 60 on the Sunset Strip. Matt och Harriet är seriens star-crossed lovers, fullkomligt galna i varandra och fullkomligt oförenliga: han Hollywood-liberal, hon uppfostrad inom den kristna högern. Fast hon sällan försvarar inskränkt konservatism i sig förespråkar hon tålamod med den och tycker till exempel inte att Matt gör rätt i att jämföra homofobi med rasism:

The difference is black people had lived openly as black people for 400 years before Civil Rights. For 400 years! Gay people have lived openly for about 30.

Jag är inte säker på om hennes ståndpunkt bara är helt uppåt väggarna eller om det faktiskt också ligger något i den. Anledningen till att den ständigt gör sig påmind i mitt bakhuvud är att Linda Hirshman, jurist, professor och författare till Seger – gayrevolutionens triumf ofta återkommer till just jämförelsen mellan gayrörelsen och andra människorättsrörelser som feminismen och medborgarrättsrörelsen. Det är en sida av hennes bok som jag har svårt för.

Naturligtvis är det rimligt att jämföra olika sociala rörelser. Inte minst om man vill lära något av dem. De tre storheter Hirshman ständigt lägger jämsides (arbetarrörelsen lyser i stort sett med sin frånvaro, men så är det ju en väldigt amerikansk bok) hör till historiens mest intressanta, imponerande och inspirerande. Har de kunnat lära av varandra? Samarbeta? Eller hamnat i konflikter? Finns det strategier som fungerat för alla rörelser, eller olika förutsättningar som krävt olika vägval? Det finns mängder av spännande frågor, och Hirshmans bok har något att bidra med i de flesta.

Seger är inte en särskilt teoretisk bok, men sin utgångspunkt tar Hirshman ändå i idén om samhällskontraktet, om den liberala staten som en överenskommelse mellan medborgare och styrande, där medborgarna underkastar sig samhällets regler bara på villkor att det också garanterar ett visst skydd, frihet och självbestämmande. Det är en tanke som förutsätter att människor är i grunden lika, inte direkt förklarar varför de sällan behandlas som det, men kanske samtidigt gör orättvisorna till avarter. Medborgarrättsrörelsen, den feministiska rörelsen och gayrörelsen är med andra ord uppgörelser med sådana orättvisor.

Det borde kanske göra också rörelserna i grunden lika, men det motsätter sig Hirshman. De, skriver hon, påstås ha

ett gemensamt mål. Men vid närmare granskning har de inte det. Deras mål är faktiskt inte detsamma. Att de homosexuella blir klassificerade som syndiga, brottsliga, galna och subversiva gör att de måste kämpa för att bli moraliskt accepterade och respekterade. Eftersom kvinnor och mörkhyade människor – och deras förtruppsorganisationer – inte klassificerades som galna och allt det andra kunde de direkt kräva den liberala statens fördelar: trygghet, frihet och lika rätt till självbestämmande.

Eller:

Gayrevolutionärerna kunde aldrig välja att bara gå raka vägen till formell liberal jämlikhet genom att härma de dominerande sociala och politiska hierarkiernas uppträdande. De var annorlunda och det var själva avvikelsen som var orsaken till det formella samhälleliga fördömandet (det var syndigt och så vidare). De fick inta den betydligt ambitiösare inställningen att de var goda trots att de var annorlunda. Eftersom de inte kunde härma sina härskare på det avgörande område där de var annorlunda hade gayrevolutionen en mycket svårare kamp än andra rörelser haft […]

Jag vet inte om jag övertolkar här, men vad tusan, är det en tävling? Vem har haft det svårast, vem är det mest synd om? Det ligger dåligt i linje med den känsla av att människor kan förändra världen som annars präglar boken. Och på vilket sätt skulle det vara lättare att dölja att man är svart eller kvinna än att man är homosexuell?

Tvärtom blir jag överraskad över vilken positiv roll utbrottet av hiv/AIDS tillskrivs – inte för att det inte är en fruktansvärd tragedi, men för att Reagan-administrationens ohyggliga likgiltighet – hur många liv kan den ha på sitt samvete? – tvingar fram en radikalisering av gayrörelsen. Och för att sjukdomen synliggör, tvingar ut folk ur garderoben. Plötsligt känner alla någon som är påverkad och det blir ett genombrott i opinionen, som Hirshman framställer det.

Kanske är jag snål mot författaren. Hon har gjort ett på många sätt imponerande arbete med att inte minst intervjua massor av människor som faktiskt varit med och skrivit historia. Hon lyfter enormt spännande frågor, många av dem bland de mest angelägna jag kan komma på. Men om man försöker skilja själva boken från det spännande ämnet så är den långt ifrån perfekt.

Att den har ett begränsat geografiskt fokus är kanske underförstått. Här finns inte många meningar som berör världen utanför USA. Trans- och bisexuella spelar också en ganska undanskymd roll. Ändå är det förstås en myllrande rörelse som inte alltid är så lätt att orientera sig i. Organisationer, personer, rättsfall, lagar och lagförslag, en lavin av namn och förkortningar – somligt upprepas, somligt förblir oförklarat. Seger är ofta rolig och berörande men lite urskiljningslöst skriven.

Det är inte den ultimata boken om gayrörelsen, men den är viktig. Och den ställer frågorna. Frågor som i slutordets ”Tycker du verkligen att du ska kalla den Seger?” Det är en på Hirshmans imponerande lista av informanter som protesterar. Omkring hälften av USA:s delstater har fortfarande inga av de lagar gayrörelsen kämpat för. Många har strikta ”försvar för äktenskapet” som diskriminerar homosexuella. Opinionsstödet i samma fråga har bara precis tippat över 50-procentsgränsen.

Finns det mycket hoppingivande i boken så finns det också skrämmande motrörelser. Backlash. Motmobilisering. Så frågan är: är det bara tid det handlar om?

Ella Andrén

Publicerad: 2014-01-31 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-11 13:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5541

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?