Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på delstatsnivå. I natt avgörs vem av dem som under de kommande fyra åren får ha sin adress på 1600 Pennsylvania Avenue.

Har man sett några av valdebatterna kan man slås av att det politiska upplägget påminner lite om det svenska, där huvudmotståndarna ibland verkar leta efter skillnader och retoriskt bygger upp avståndstaganden, men som när det kommer till konkreta förslag och siffror ändå inte har samma avgrund mellan sig. Lite samma schizofrena känsla som när de nya moderaterna anser sig vara arbetarpartiet och lägger till sig med en socialdemokratisk retorik och värnar om facket, arbetsrätten och folkhemmet blir det när Barack Obama villigt erkänner att Mitt Romneys delstatliga sjukförsäkring varit en förebild för hans federala variant, samtidigt som Romney anklagar Obamas variant för någon slags ”socialism”. Men är det då ett val mellan två kandidater som trots retoriken och showen ändå är ganska lika? Ett val som trots allt inte har så stor betydelse? När man läst Martin Gelins Den amerikanska högern kan man knappast svara ja på dessa frågor.

Gelin påbörjade arbetet med denna bok precis efter att Obama svors in som president 2009 och har således ägnat den flera års arbete. År som tillbringats med att läsa på om och träffa anhängare av det republikanska partiet. Det är ett minst sagt imponerande arbete om ett parti som kan beskrivas som ett av de absolut mäktigaste politiska partierna i vår samtid, men ett parti vars historia och nuvarande status sällan har summerats i en svensk bok på detta sätt. Just det svenska perspektivet tror jag är viktigt, då det trots allt är ett parti vars kärna och historia man faktiskt har mindre kunskap om än vad man kanske tror.

När Gelin här pratar om den stora politiska revolutionen under USA:s sextio och sjuttiotal är det nämligen inte Vietnamkrigsmotståndet, radikala studenter, medborgarrättsrörelsen, feminister, Svarta Pantrarna eller hippies han syftar på, utan den politiska revolution som pågick när Republikanerna radikaliserade sig. Hur partiet ändrade inriktning på den ekonomiska politiken och synen på statens roll, och hur de anammade moralkoder med en tydlig evangelistisk kristen inriktning för att nå de nya väljarna: de vita i södern och mellanvästern. För att nå dessa nya väljargrupper har man även helt släppt idén om att kunna locka till sig röster från minoritetsgrupper och istället tagit sig an anti-intellektuella och populistiska (på fullaste allvar menar de att den globala klimatförändringen är ett liberalt påhitt skapat av Al Gore) och ibland inte ens dragit sig för rent rasistiska ställningstaganden. Det är en revolution som utspelas i välbesuttna villaförorter i Orange county, bland lobbyister och tankesmedjor i Washington och på gräsrotsnivå bland deras nya väljargrupper. En revolution som inte har samma romantiska skimmer, men en revolution vars bestående påverkan på många sätt överträffar vänsterns revolution.

Det är historien om hur den tidigare mindre konservativa fallangen inom det republikanska partiet nu är helt dominerande. En fallang som via tankesmedjor och egen media (prova till exempel att gå in på deras alternativa wikipedia: conservapedia.com) fört partiet så långt till höger att om deras två egna superhjältar Barry Goldwater och Ronald Reagan skulle driva samma politik i dagens parti skulle de med största sannolikhet benämnas med smädordet rinos (Republicans in name only). Det handlar om ett parti som de senaste fyra åren har haft som huvudmål att få till ett presidentskifte, inte för att utifrån rådande omständigheter skapa de bästa förutsättningarna för USA som land. Med metoder som ”the plege”, ett skriftligt löfte om att aldrig under några omständigheter höja skatterna (vilket bland annat Mitt Romney har skrivit på) har partiet skapat förutsättningar för att aldrig kunna kompromissa med Demokraterna. Det är också dessa stämningar som gjort att såväl Romney som presidentkandidaten från 2008 John McCain inför nomineringen som den republikanska kandidaten gått från att i de moraliska frågorna haft ganska sansade åsikter till att helt anamma den högerkristna agendan.

Att Den amerikanska högern läses som en varningsklocka är oundvikligt men som bok kan den knappast ses som dogmatisk även om man givetvis förstår att författaren politiskt står långt till vänster i förhållande till fenomenet han skildrar. Gelin ger utrymme för republikanerna att ge sin bild och gör det med stor respekt och stundtals även med stor värme, som när han träffar Teaparty-aktivister i en nedgången del av West Virginia. Under resans gång, kapitelindelningen har en grund fokusering på geografiska områden, upplevs han som en lika god lyssnare som en person som verkligen vill förstå hur de resonerar. Att han sedan kopplar samman allt detta, nuet och historien, till ett politiskt fenomen som verkar skrämmande är knappast något som stör en som läsare. För det är ett slutsats han knappast är ensam om, inte bara som svensk eller europé utan det gäller även för ett ganska brett politiskt spektrum, ända till den numera tämligen marginaliserande gruppen av moderata republikaner.

Att läsa Den amerikanska högern är således inte bara något som gör presidentvalet ”lite mer spännande” utan en utförlig och välskriven genomgång av hur den amerikanska politiken ser ut i dagsläget och vart den politiska trenden pekar för det parti som ungefär hälften av USAs väljare lägger sin röst på. Så bokens aktualitet kommer inte att påverkas oavsett vem det blir som flyttar in i Vita huset.