Progressivt och superkonservativt. Välkänt och exotiskt. USA är så mycket, så motsägelsefullt. Lika ofta förebilden som skräckbilden, men oavsett vilket följer vi det med närmast ändlös fascination.
Det är en känsla som bär Kent Wernes Amerikansk höst på flera sätt. Werne har rest runt i USA och mött massor av framför allt ”vanliga människor” i den ekonomiska krisen spår. I krisens spår, men också inför det stundande presidentvalets hot eller löfte. Det är en metod som tillåter läsaren att komma nära olika människors amerikanska vardag – men också nära kan ju kännas fjärran när somligas sätt att resonera är så väsenskilt från hur man tänker själv.
Werne har pratat med en del av alla de människor som sett sin amerikanska dröm i medelklasstappning gå i uppfyllelse, bara för att några år senare förlora allt. Han har pratat med några som blivit riktigt rika, men ännu mer med dem som förlorat jobb, hus och hopp. Han har pratat med människor som bor kvar hemma men vet att sheriffen kan knacka på med vräkningsordern vilken dag som helst, och med dem som börjat gå samman för att göra något åt det.
Här finns Teaparty-aktivister och fackföreningsaktiva, Occupy Wall Street-aktivister och Wall Street-anställda, jurister som börjat granska huslåneträsket och pensionärer som fått börja om som Walmart-anställda för att få ekonomin att gå ihop. Dessutom ges en välavvägd bakgrund till amerikansk politik och historia. Hur är det till exempel möjligt att högern, denna märkliga, ytterst heliga allians mellan nyliberalism och värdekonservatism, lyckats mobilisera så enormt också på det jag har svårt att tolka som något annat än den avreglerade kapitalismens monumentala misslyckande?
Hur är det möjligt att människor som slitit hårt och förlorat allt i en spekulationskarusell som pågår långt ovanför deras huvuden, hellre än att faktiskt kräva upprättelse går i frikyrkliga stödgrupper och får höra att lyckan beror bara på dig själv och Gud?
Att USA är individualismens och möjligheternas land, och alltid har varit det, är dock en sanning som många forskare och debattörer ifrågasatt. Det går till exempel inte att förstå den länge så framgångsrika amerikanska industrin utan de gigantiska summor från försvarsbudgeten som pumpats in och spillt över på olika sätt. Också Werne sätter dagens enorma klyftor, det som Occupy-rörelsen beskrivit som de en respektive 99 procenten, i perspektiv. Precis som i Sverige är det de senaste decenniernas avregleringar och skattesänkningar som fått klyftorna att öka. Inga naturlagar, ingen gammal tradition av ”eget ansvar” och ”amerikanska drömmar”, utan ett medvetet lobbyarbete som näst intill löst upp gränserna mellan Wall Street och Vita huset.
Frågan återstår om krisåren kan få pendeln att svänga. 1930-talskrisen öppnade dörren för reglering, New Deal och ett större socialt skyddsnät. Kan Obama vända 2000-talets kris i något liknande? Det är uppenbarligen ett hot och ett löfte med kraft att mobilisera.
Publicerad: 2012-11-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-16 15:30
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).