Recension

: Springa med åror
Springa med åror Cilla Naumann
2012
Albert Bonniers Förlag
10/10

De där första somrarna, och resten av livet

Utgiven 2012
ISBN 9789100127756
Sidor 256

Om författaren

cilla-naumann
foto: Sofia Runarsdotter.

Cilla Naumann är född 1960 och bosatt i Stockholm. Hon har givit ut flera romaner för såväl vuxna som ungdomar. Två av hennes böcker har nominerats till Augustpriset: ungdomsromanen Kulor i hjärtat 2009 och vuxenromanen Springa med åror 2012. År 2010 erhöll hon Nils Holgersson-plaketten för 62 dagar.

Sök efter boken

Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker.
Vi skrattar åt våra bleka vita stjärtar som kommer upp över ytan i kullerbyttorna. Johanna kan göra fem varv, jag sex ibland. Vi skrattar åt de fula rumporna som fläks upp i vattnet. Johanna suger ihop munnen som en gammal tandlös kärring.
”Ditt anus”, säger hon, och dyker ned igen.

Förra året läste jag 62 dagar, ungdomsboken som utspelar sig på samma plats, kretsar kring samma händelser, som den här boken. Den rekommenderade jag som tacksam läsning för killar som kanske i vanliga fall helst inte plockar upp en bok. Nu får vi följa Lasses mamma. Lasse, som får smeknamnet Lassemiss, av kompisarna snart betonat som en miss av naturen. Någon som inte är som alla andra.

Monika växer upp på en bondgård ensam med sin pappa, mamma dog när hon bara var något år gammal. På somrarna kommer sommargästerna till byn. Johanna och hennes pappa som är doktor, hennes mamma som bjuder på fina fester med snittar som tilltugg och vin att dricka. Inte som hemma, där det alltid bjuds på kaffe och kaka. Johanna och Monika hittar varandra, som man gjorde i den åldern, när allt som krävdes var att man var i samma ålder för att självklart dela samma världsbild. Ändå påpekas skillnaderna förstås, väldigt medvetet. ”Du luktar dig”, säger Johanna, men åsyftar stallukten, som sätter sig i allt och aldrig försvinner. Och Johannas pappa har regler för vad man får göra och inte göra. Men Monika och Johanna trotsar alla regler, de cyklar, badar, övernattar i kojan i skogen utan att berätta för sina föräldrar vart de tagit vägen.

”Tänk när vi är stora och får barn.”
Johanna håller fimpen mellan tummen och pekfingret. Natten är mörkblå och len. Hennes ansikte ser utfrätt ut i kojans halvmörker, magert och brunbränt, tänderna och ögonen lyser när hon ler. Cigarettglöden fräser till när hon fimpar mot marken. Daggen har fallit och det luktar mer skog om skogen på natten än om dagen.
Vi tittar på varandra och bilder drar fram mellan våra ögon – cyklarna, klipporna, gurkorna vi plockar åt grannbonden på förmiddagarna och sedlarna vi samlar i plåtburken under filtarna, mitt ansikte och Johannas, våra bruna ben, de svartvita korna, Stora vägen, min blöta bikini på pakethållaren, grusvägen mellan våra hus, horisonten.
Vi börjar skratta.
”Våra små barn”, säger Johanna med tillgjord röst och vaggar med armarna i kors över magen som om hon redan hade en liten baby i famnen.

Och vi kommer att få se Johannas bebis också, längre fram i tiden som går. Naumann kastar sig med van hand mellan åren i Monikas liv, utan att det blir förvirrande och utan att det känns som en tung ödesmättad släktkrönika. Den världsliga sorgen i att förlora en bästa vän för att man utvecklas åt olika håll, möter den mer mångbottnade sorgen i att föda ett barn som visar sig inte vara som andra barn. En bebis som bara ligger i vagnen och sover, sover, sover hela tiden. En mamma som tar snabba promenader med barnvagnen, passerar åkrar och trampar ner stigar och fötter för att slippa känna hur det skaver av mammarollen. Vem är jag nu? För att slippa känna oron växa.

Naumann har verkligen ett mästerligt språk, och det är en sann glädje att läsa det. Jag vill inte sluta och jag lever med den när jag inte läser i den; ”vem var nu det”, säger jag rakt ut när jag ser på ett teveprogram där de pratar om scenografi i en föreställning, ”som målade ett helt rum rött?” Först efter ett tag slår det mig att det inte är en verklig människa som har berättat om det, utan Monika i boken. Så inne i boken har jag varit, att jag misstagit den för verkligheten.

Detta sätt att plantera scener, stämningar, att beskriva den svenska sommaren så som jag också upplevde den när jag var liten; när man alltid badade, vädret spelade ingen roll. När man åt hur många mackor som helst utan att bli mätt. Och satt med blå läppar i flera timmar huttrande med saltvatten i håret. För att sedan återvända till samma scener igen, fast nu flera år senare. När pappas hår börjat ge vika och den bleka huvudsvålen skymtar där under. När korna säljs en efter en från gården. När till och med doktorn, som är så försiktig, blir sjuk, och sommargästerna köper upp tomt efter tomt och bygger nytt, med stora panoramafönster där man aldrig skymtar en människa.

Och alla ska en dag dö. Även din pappa, som alltid har funnits där som en stöttepelare i tillvaron. Alla val som skapade människors öden, alla andra människors val som satte dina planer i gungning. I riktigt bra böcker känner du igen dig, upplever nya oväntade saker, gråter och skrattar och upplever det stora. Hur vackert livet kan vara, och hur fruktansvärt fult och orättvist. Att någon har satt ord på precis hur det är. Till och med det röda försättsbladet känns oerhört symboliskt laddat och genomtänkt… Det här är sannerligen en värdig Augustpriskandidat. Och ett lästips för er alla. Var beredd att sätta av några timmar till sträckläsning på soffan bara. Det är där den gör sig allra bäst.

Och läs 62 dagar först. Den är tunn och snabbläst och förhöjer läsupplevelsen.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2012-11-07 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-06 10:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4969

3 kommentarer

Jag blir verkligen sugen på att läsa den här. Välskriven recension, Lina!

Karin Palmqvist Redaktionen 2012-11-07 22:49
 

Tack Karin! Och det tycker jag förstås att du ska göra. Om du står ut med vikta sidor och lovar att lämna tillbaka kan du låna den av mig. ;)

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-11-08 00:07
 

[…] sidor: 255 (ca 6,5 h lyssning). ISBN: 9789100127756, 978-91-87377-21-1. Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Marcusbiblioteket. Köp hos t.ex. Adlibris eller […]

Springa med åror | Naumann, Cilla | Bokblomma Oregistrerad 2016-09-29 18:01
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?