Recension

: Bära barnet hem
Bära barnet hem Cilla Naumann
2015
Natur & Kultur
8/10

Moderskapets bräcklighet

Utgiven 2015
ISBN 9789127144750
Sidor 225

Om författaren

cilla-naumann
foto: Sofia Runarsdotter.

Cilla Naumann är född 1960 och bosatt i Stockholm. Hon har givit ut flera romaner för såväl vuxna som ungdomar. Två av hennes böcker har nominerats till Augustpriset: ungdomsromanen Kulor i hjärtat 2009 och vuxenromanen Springa med åror 2012. År 2010 erhöll hon Nils Holgersson-plaketten för 62 dagar.

Sök efter boken

En kvinna reser till Bogotá med sin nu vuxna son för att träffa kvinnan som födde honom, hon som är hans biologiska mor. Han är förväntansfull, hon är rädd. Han ser det som att han kommer att vinna något, hon ser bara en möjlig förlust. Samtidigt finns där en lättnad – kvinnan hon fantiserat om i åratal ska äntligen få ett ansikte. Hon, vars barn hon bar hem till andra sidan jorden, vars barn hon älskat, fostrat, sett växa upp, vars barn hon skulle göra allt för, vars barn faktiskt är hennes eget, även om han inte är något barn längre. Och därhemma finns också den egna modern, som börjar tappa greppet om verkligheten.

Det var i gryningen Adam föddes.
När reste hon sig och gick?
Vart?
I min famn har han växt. Han är min son. Hon vet inget om honom. Jag vill vråla – ingenting!
Men i nattens väntrum blir han ändå hennes.
[---]
Jag är så rädd för att förlora. För att pojken min ska återtas.

En rädslans och skörhetens poesi. Moderskapets bräcklighet, moderskapets själviskhet.

Parallellt pågår en dag i ett annat liv. Ana är ett av de övergivna barnen, lämnad på en trappa i en filt, på gränsen till ihjälfrusen men räddad till livet, alltid ett föremål för andras barmhärtighet har hon till sist byggt upp ett självständigt liv, där den stora symbolen är den egna hyreslägenheten: hon, den hemlösa, moderlösa, faderlösa har ett eget hem. Och den kärlek hon själv aldrig fick slösar hon på det yngsta barnet i familjen där hon anställts som hemhjälp/hushållerska/barnflicka. Medan dagen går, den betydelsefulla dagen då ett – eller flera – barn på barnhemmet mittemot kommer att hämtas av sina nya föräldrar, funderar hon på sin barndom och sitt vuxna liv.

Kvinnorna som älskar barnen andra fött, kvinnorna vars livmödrar är tomma hålor, kvinnorna som fyllt de mer bildliga svarta hålen i sitt inre med annat men som ändå inte törs lita på att det ska hålla. Så olika och så lika, med förnuftet och känslorna som sliter åt olika håll. Att vara en mor utan ett barn, att vara ett barn utan en mor. Och att ha en mor som inte längre kan fungera i någon modersroll, utan är på väg in i barnets.

Ja, det är kvinnorna det handlar om, de som lämnar och de som tar emot. Männen, fäderna, är perifera och det barn som får komma till tals är den vuxna Ana; den adopterade sonen är medvetet ganska vagt skildrad, vilket jag inte ser som något negativt – hans historia har en annan plats än i den här boken.

Det är självbiografiskt, mycket självbiografiskt, har jag förstått av en intervju, och nog känns det äkta och självupplevt men ändå inte för nära. Det finns en respektfull distans och allmängiltighet också i det som kanske är det allra mest personliga. Ändå är det hela tiden det lilla, det nära som skildras. Det storslagna är långt borta, dramatiken försiggår på insidan men känslorna flödar över sidorna och jag finner det omöjligt att inte dras med, dras in helt och fullt.

Det är nästan bedrägligt lättläst och självklart men hela tiden så laddat, så mättat av betydelse. Det är enkelt men med en knivskarp precision i skiftningarna mellan det mer sakligt berättade och det poetiska.

Gång på gång blir min blick suddig av tårar, gång på gång måste jag ta ett djupt andetag innan jag fortsätter för att det berör mig så, trots att jag varken är adopterad eller har adopterat. Kanske handlar det om att jag kan relatera till moderskapet, kanske handlar det helt enkelt om känslor och tankar som rör just det allra mest allmängiltiga – kärlek, rädsla, ensamhet, samhörighet.

Någon gång känns det ändå som om hon väjer undan nästan en aning för tidigt, räds mörkret, men samtidigt har hon gläntat på dörren och jag kan stiga in där om jag vill – allt måste ju faktiskt inte skrivas ut.

Saga Nordwall

Publicerad: 2015-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-22 20:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6307

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?