När Sara Lövestam går i mål med sin Monika-trilogi ställs huvudpersonen inför nya val. Hon har kämpat med sin ofrivilliga barnlöshet i över elva år, och slutet av andra boken, Bära och brista, gav visst hopp om att hon skulle kunna förlika sig med den. Landa.

I Nu levande har Monika dock en ny man i sitt liv, och han är helt inriktad på att lösa hennes barnlöshet. Han vill komma in som en riddare på vit häst och ge henne det hett efterlängtade barnet, på vilket sätt som nu är möjligt. Men är det verkligen där Monika fortfarande befinner sig?

Det är en utveckling som ger mig som läsare ont i magen. Jag grälar på boken, på Monika. ”Men säg ifrån nu då!” ”Du vill ju inte längre!” ”Du orkar inte mer!” Gör hon? Vill hon?

En äldre och tidigare okänd barnlös släktning formulerar det som en lättnad att det inte fanns provrörsbefruktning, hormonbehandlingar och äggdonationer på hennes tid. För ”då fanns det åtminstone en förståelse för att vissa stackare inte kunde”. ”Man får väl göra något annat då. Det är inte konstigare.”

Jag tittar på denna kvinna, med så många decenniers erfarenhet av barnlöshet. Så tunn och rynkig och erfaren i den blåa koftan. Jag vill suga alla upplevelser och slutsatser ur henne, vill rusta mig och spegla mig.

”Har du haft känslan av att bli betraktad som någon som stannat i växten, för att du aldrig blev mamma?”

”De som får barn samtidigt som de blir vuxna tror att de blev vuxna för att de fick barn”, säger Hjördis. ”Och vissa som får barn blir ändå aldrig vuxna.”

”Jag har alltid tänkt att jag skulle bli en av kvinnorna som säger ’vänta tills du har fött barn, då vet du vad smärta är’. Och ler mot andra kvinnor i samförstånd.”

”För att du vill känna en mycket stark smärta? Eller för att du vill skryta om den?”

Bland annat genom Hjördis får Monika efterhand syn på dem i släktträdet som kanske inte fick egen avkomma, men som säkert ändå betydde något för människor omkring sig. Precis som hon gör för tonårskillen Texas, grannpojken som allt som oftast hänger i hennes lägenhet. Det är också Texas som ritar upp det alternativa släktträd som Monika kommer att tänka på som ”Texasträd”. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om detta lysande begrepp får ett liv även utanför romanvärlden.

Jag har visserligen gillat Lövestams romantrilogi från första sidan, men det är nu med tredje delen som jag riktigt inser att det hon gör är något större än ”bara” ett romanbygge. Det är en alternativ berättelse om barnlöshet, där det lyckliga slutet inte nödvändigtvis är biologisk avkomma och barn. Det är början närmast till en slags ny mytologi, ett sammanhang och släktskap för de barnlösa.

Parallellt med Monikas utveckling är trilogin om henne också en stor svensk släktroman. Här följer vi Monikas anfäder och -mödrar ända tillbaka till 1700-talet. Här möts samer och nybyggare. Kärlek, hat och barn uppstår. Ett mord begås, vilket ger denna trilogidel lite extra krydda, utan att för den skull kännas sökt. Precis som i tidigare delar får vi i inskott möta de äldre släktingarnas verklighet, och det är inget mindre än en konst att på detta begränsade utrymme göra varje släktliv lika levande och fängslande som Lövestam gör.

Vilket projekt det är som med denna bok blivit slutfört! Och nog också kommer att leva vidare länge.