Det utspelar sig på ett familjegods mitt i de sörmländska skogarna. Där hänger oljemålningar på väggarna, där spelas klassisk musik på hög volym, där krävs en kod för att kunna ta sig ut. Det handlar om Leila, en ung Handelsstudent, som flyttar dit med sin pojkvän Ludvig för att han så småningom ska kunna överta ansvaret för godset och ägorna. Men det handlar också om fadern, vars namn aldrig nämns, om modern Agathe som är sprungen ur jorden på platsen, om Ludvigs bror Carl som krigar nätterna igenom och om hembiträdet Dolores. Allra mest handlar det om makt – och jakt.

Zara Kjellner debuterade med Manhattan år 2019, en sparsmakad roman i stadsmiljö. I denna andra roman får språket blomma ut i en barock och laddad berättelse om en överklassfamilj där ordningen rubbas när en ny person träder in.

Kjellner skriver sinnligt: om att äta kött som smälter på tungan och lägger sig tungt i magen, om hud och hår, jord och svett. Leila, som är bokens jag, är mer funktion än karaktär: vi får inte veta mer om henne än att hon är tillsammans med Ludvig, att hon pluggar på Handels och – ganska snart ska det visa sig – att hon vill vinna över alla andra i familjen. Hon rör sig genom rummen, pratar med familjemedlemmarna, lyssnar in, iakttar och insuper allt utan att värdera eller kommentera i någon större utsträckning. Mer och mer lär hon sig spelreglerna i familjen, mer och mer lär hon sig bemästra dem; vare sig det handlar om att hänsynslöst förnedra Dolores eller att jaga djuren i skogarna.

Texten vibrerar av ett stegrande obehag och Kjellner placerar strategiskt ut ledtrådarna och bilderna som krävs för att skapa den klaustrofobiska känslan som bär boken. Berättarperspektivet tillåts också skifta mellan Leila och de olika familjemedlemmarna, något boken mår bra av: ibland känns världen som presenteras något liten, bilderna återkommande och ibland tjatiga. Att få följa med Agathe på semester till Frankrike och fadern på jobbresa i alperna är uppfriskande och välbehövligt för att bryta av. Man kan också fråga sig om inte boken hade tjänat på om Kjellner vågat släppa lite på tömmarna till den strikt hållna ton och teknik som hon använder: allt känns så pass avsiktligt att själva konstruktionen upplevs som en aning genomskinlig.

I stort är likväl En ny gud riktigt snyggt gjord och framför allt drar den in läsaren i sin värld av märkliga spel och blodiga måltider utan att släppa taget.