Jag har visserligen sju syskon, men mycket i mitt liv är helt motsatt det som skildras i Nina Wähäs Testamente – jag är född och uppvuxen i Stockholms kulturmedelklass, medan de många syskonen i Testamente är uppvuxna på en bondgård i Tornedalen. Och kanske är det bristen på igenkänning som gör att den inte talar till mig, för det här är ju en bok som andra recensenter tycks älska förbehållslöst.

En del av problemen med Testamente är rent strukturella. Den är en slags tregenerationsepos, som cirklar kring en familj med femton syskon (tretton levande) i finska Tornedalen, men den gör utflykter till föräldrarnas barndom och berör som hastigast ett och annat barnbarn. Det blir väldigt många karaktärer – tjugoen av dem är listade i ett index i början av boken. Det är uppriktigt sagt inte till så stor hjälp, jag blir ändå vilsen både en och tio gånger när perspektiven ständigt växlar mellan de olika familjemedlemmarna. Det finns någon slags allvetande berättare som ger läsaren små hintar om vad som ska komma, eller vad som ska hända, och som river fjärde väggen och strösslar texten med omotiverade anglicismer. Men berättaren är så allvetande att hen verkar glömma bort ibland vad läsaren vet eller inte vet, för det kan alluderas till en händelse i flera kapitel innan jag faktiskt får veta vad det handlar om – mer än en gång under läsningen bläddrar jag tillbaka och försöker förstå vad det är för hemskt som Pentti har gjort i ladugården egentligen, för uppenbarligen vet ju alla utom jag.

Testamente är en berättelse om en patriark och om familjen han terroriserar och alienerar. Han grälar och han förbjuder och han slår och han våldtar och är det inte han som slår och våldtar så är det någon annan, och det är så mycket elände att jag blir trött. Det är alkoholism och det är olyckor, och sjukdomar som hålls hemliga, och det är en ständig mentalitet hos de olika familjemedlemmarna att om man inte pratar om det onda så går det nog över. Fast det gör det ju inte. Och det är inte det att eländet inte är väl skildrat, men behövdes det verkligen en psykopat som torterar ekorrar också? Var det inte redan illa nog?

För det ska sägas till Wähäs försvar att en del stycken är verkligt välskrivna. Avsnittet om Tarmo i Helsingfors, och relationen till systern Lahja berör både på ett fint och ett smärtsamt sätt. Berättelsen om Lauris relation till Kulta är tragisk men vacker. Och hon förtjänar en eloge för att de många viktiga teman kring sex som lyfts, som homosexualitet, asexualitet, och kraften i att få återupptäcka sex efter ett destruktivt eller närhetslöst förhållande. Det är viktiga teman och de skildras väl.

När det efter hand kommer in lite lyckliga berättelser också så lyfter Testamente och blir betydligt mer intressant. När Tarmo och Lahja får vara kärleksfulla och bry sig om och ta hand om varandra. När ett av syskonen får ett homosexuellt kärleksintresse och det inte kommer någon hemsk vändning, utan de bara är lyckliga tillsammans ett par sidor. När det dyker upp en fadersfigur som inte är våldsam och hotfull utan omtänksam utan några baktankar. Men det dröjer så länge innan det ljusnar ens litegrann. För länge.

Kanske är det här en enastående viktig roman för den som kan relatera lite mera till det som händer i den. Men inte för mig.