Ellen Ekman är tillbaka med det sjätte seriealbumet i Lilla Berlin-serien och hon fortsätter sätta huvudet på spiken med sina skildringar av livet för unga vuxna i storstadslivet. Det är hipsters i all sin storhet och sorglighet, unga vuxna som har svårt att acceptera vuxenheten samtidigt som de börjar inse att ”unga” kanske inte riktigt passar in på dem, feminister och vegetarianer ur alla möjliga vinklar. Och det är roligt.

Igenkänningsfaktorn är hög. Serierutan där en föreläsare säger ”Nu tänkte vi öppna upp golvet för medelålders män som inte vill ställa en fråga utan hålla ett långt anförande om sig själva eller något annat valfritt ämne som intresserar dem och som inte har någon som helst koppling till föredragets innehåll” träffade mig sådär rakt i magen och slungade mig tillbaka till ett antal föreläsningssalar som jag helst hade velat glömma. Skönt att få skratta åt det dock, som med så mycket av ämnena som tas upp.

Det fina med Ekman är att det aldrig känns som att hon skrattar åt sina karaktärer, utan väldigt mycket med dem. Istället för att stå utanför, peka och skratta (vilket jag upplever är hur många förhåller sig till hipsters och andra ”millenials”) sitter Ekman med dem i allt det knäppa. Hon gör skämt om att ha flygskam och samtidigt flyga till Tokyo, samtidigt är känslan att hon ändå förstår denna vilja att göra rätt även när det blir snett. Sina skämt till trots så står hon väldigt mycket på veganernas, feministernas och de Instagram-beroendes sida. Det är frigörande och gör det hela mycket, mycket roligare.