I framtiden kommer en kunna studera samhällsklimatet genom att läsa serier från olika tider. Det fjärde albumet om Zelda Steyner är fullt av nedslag från den samtida politiska och kulturella debatten. Här avhandlas till exempel näthat och tv-serien Game Of Thrones, ur ett feministiskt och maktkritiskt perspektiv. Och så klart med massa humoristiska punchlines som slår både uppåt och inåt. Samtidigt är ämnena i botten tidlösa, vilket bäddar för en lång hållbarhet.

Den största styrkan är just storyns dubbelhet på så sätt att huvudpersonen fightas för att bekämpa maktstrukturer på alla de möjliga och omöjliga ställen de dyker upp samtidigt som hon brottas med sig själv för att få ihop teori och praktik på det personliga planet. Det med mänskligt skiftande resultat. På ena sidan skäller Zelda ut sina arbetskollegor för deras dåliga sopsorteringsengagemang och målar upp en klimatångest-framtidsdystopi a la Kevin Costner-filmen Waterworld. På andra sidan målar hon om en museiaffisch över människans utveckling till kvinnokroppar.

In emellan huvudberättelsen tar andra samhällskommenterade seriesidor plats. Som strippen om gubben på bussen som inombords beklagar sig över ungdomen som bara stirrar in i sina mobiltelefoner. I nästa ruta visar skyltar upp vad de omgivande personerna egentligen gör: arrangerar demonstrationer, följer politisk debatt, researchar c-uppsats, har skypemöte med jobbet och så vidare. Lina Neidestam är verkligen skicklig på att vända på perspektiven och serieepisoderna landar ofta spot-on. Manuset har blivit vassare och roligare för varje ny Zelda-samling. Detsamma gäller för tecknandet, som utvecklats väldigt sedan album nummer ett kom för sex år sedan.

Även om undertecknads stora Neidestam-favorit är den feministiskt erotiska Maran från 2011 är det svårt att inte dras med i historien om Zeldas svängande väg mellan barrikaderna och narcissism. Hoppas den fortsätter vindla många mil till.