Recension

: Tack & förlåt
Tack & förlåt Frida Ulvegren
2011
Kolik förlag/Seriefrämjandet
6/10

Svensk Sex and the city i serieformat

Minns ni första avsnittet av Sex and the city? Scenen där Carrie följer med en kille hem och sedan drar så fort hon fått orgasm och kommenterar händelsen med ”I just had sex like a man” för tittarna. Lite så är Frida Ulvegrens serienovell Tack och förlåt. Fast ändå inte. Den är mindre glammig, mer realistisk men samtidigt ändå romantisk. Som en sorts feministisk Mitt Livs Novell. Till stil och innehåll påminner den också en del om Lina Neidestams serie Zelda.

Novellen, eller novelletten som förlaget valt att kalla det, handlar om Frida, som när hon är fjorton möter Aron på en fest. Aron är mjuk och romantisk och stryker henne mjukt över armen. Han blir hennes stora tonårskärlek som hon inte kan glömma. Men i novellens del två har Aron flyttat, Frida är nitton och går på gymnasiet, har håriga ben och sitter bredbent på tunnelbanan. Hon är en självständig, ung kvinna. Eller åtminstone är det så hon känner sig. Några gånger i veckan åker hon hem till 32-årige trummisen Sam i Högdalen. De har ett förhållande som är helt på Fridas villkor. De träffas och har sex, ser på Fridas favoritserie och äter Sams fisksoppa. Sam vill hålla handen, det vill inte Frida. Sam verkar förälskad, men Frida är fortfarande kär i Aron. Hon känner sig som ett svin som ändå är med Sam och ställer sådana krav på honom. ”Om jag hörde en man som ställde såna här krav som jag ställer på honom på en kvinna…skulle jag tycka det var vidrigt”, konstaterar hon.

Frida Ulvegren vänder genusglasögonen upp och ner och visar oss det kvinnliga ”svinet”. Det är inte en bild som är ny, men som tåls att visas upp igen. Hon demonstrerar skillnaden mellan olika sorters relationer, där vissa handlar om kärlek och följsamhet och andra kanske mer om att lära sig saker. Frida Ulvegren har också en tecknarstil som ger sina figurer mycket liv och känsla. Framför allt huvudkaraktären Frida är tecknad med väldigt många olika ansiktsuttryck, vilket gör henne levande. När Frida Ulvegren för handlingen framåt i novellen, gör hon det ofta genom att låta huvudkaraktären återberätta längst upp i serierutan. Vid andra tillfällen talar Frida i pratbubblor direkt till läsaren. Jag gillar detta, men ibland blir det en aning övertydligt. Till nästa serienovell önskar jag därför att Frida Ulvegren ska låta karaktärerna prata mer med varandra, och lita på kraften i sina teckningar.

Anna Carlén

Publicerad: 2012-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-27 18:12

Kategori: Recension | Recension: #4549

2 kommentarer

Vart har erat forum tagit veägen???

JOEPP Oregistrerad 2012-01-29 12:37
 

Forumet är tyvärr borttaget sen en tid tillbaka.

Anna Carlén Redaktionen 2012-01-29 22:20
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?