Jag har läst en hel del självbiografiska (eller förment självbiografiska) serier på senare tid och ja, det är en viss estetik förknippad med det. En viss, väldigt avskalad tecknarstil, enkla symboler, väldigt ofta väldigt mycket monotoni: sida efter sida med lika stora rutor, ruta efter ruta med två motställda figurer som bara pratar.

Det är inte så att jag har stört mig jättemycket. Okej, enstaka gånger har jag kanske tänkt att seriemediet kan bli ett sätt att späda ut en berättelse som innehållsmässigt knappt skulle räckt till en novell till ”grafisk roman”. Någon enstaka gång har jag kanske tänkt något åt det hållet. Men det är egentligen inte förrän Stina Hjelms Mitt dåliga samvete landar i min brevlåda som jag inser att jag nog var lite trött på den där monotonin.

Mitt dåliga samvete är en dagbok i serieformat – den första i en planerad bokserie från Kolik förlag (som ju också har en Femisexserie där än så länge Liv Strömquists Drift och Lina Neidestams Maran kommit ut). Den består helt enkelt av Stina Hjelms dagboksanteckningar: ibland regelrätta seriestrippar, ibland mer illustrerade tankar, ibland liksom inklistrade klipp eller skisser nedkrafsade på gamla kuvert eller rutat papper. Väldigt indie. Väldigt, väldigt snyggt.

Så jäkla snyggt. Jag hade ärligt talat nästan glömt att serier kunde vara så här SNYGGT.

Det är välkomponerade sidor, med eller utan rutor i olika storlekar. Ibland är stilen avskalad, med få, distinkta färgblock. Ibland är det mer skuggat och gråskala. Jag blir riktigt imponerad inte bara av hur tekniskt skicklig Hjelm är, utan minst lika mycket av hur boken hela tiden liksom strävar efter att verkligen hitta rätt utryck för känslor, ämnen, situationer och platser, hur den på en gång envetet och flyhänt prövar sig fram. Precis som huvudpersonen gör. Mitt dåliga samvete inte bara illustrerar en text; text och bild är lika bärande, lika nyanserade och centrala.

Mitt dåliga samvete utspelar sig kring Möllevången i Malmö i början av 00-talet och Hjelms dagbokstecknande kan handla om allt från existentiell ångest till en slags fysiska anekdoter som är befriande dråpliga att läsa om. Typ:

Kära Dagbok,
Alltså … Jag onanerade men råkade somna med handen mellan benen.
Vaknade med russinfingrar.
God morgon.

Att läsa Stina Hjelm är lite grann en blandning av två tankar: ”Gud vad skönt att det inte bara är jag!” och ”Det där har jag åtminstone inte varit med om!” Båda precis lika tacksamma.