Recension

: Smålands mörker
Smålands mörker Henrik Bromander
2012
Galago
7/10

Osäkrandet av en genre

Utgiven 2012
ISBN 9789170376580
Sidor 621

Om författaren

Henrik Bromander (född 1982) är författare och serietecknare och har medverkat i bland annat Galago, Arbetaren och Konstnären. Han har gjort seriealbumen Hur vi ser på varandra (2005), Tidigt på morgonen (2007), Allt jag rör vid försvinner (2009), Smålands mörker (2012) och Kurs i självutplåning (2015). Bromander har också medverkat med texter i Sex, Subaltern och Det grymma svärdet, liksom gett ut novellsamlingarna Det händer här (2009) och Korrespondensteorin (2012) och romanerna Riv alla tempel (2014) och Vän av ordning (2016).

Henrik Bromander – författarens blogg

Sök efter boken

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip.

Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-06-28 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-26 14:07

Kategori: Recension | Recension: #5721

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?