När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

I somras flyttade jag från en liten lägenhet till en något mindre liten lägenhet. En av tankarna bakom det var att jag äntligen skulle få plats för alla böcker. Bah! Humbug. Den enkla sanningen är att det är omöjligt att få plats för alla böcker. Ingen har ännu, såvitt jag vet, studerat detta i den […][...]

Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta. Göran Greiders Vem är rädd för […][...]

En ung pojke växer upp i den militaristiska Japan. Der är en kultur som dyrkar manlighet, styrka, skönhet och lojalitet. För pojken får dessa värden emellertid en annan dimension medan han kämpar med sin homosexuella läggning. Inte helt olikt, kan man invända, författarens egen situation, den unge Yukio Mishima. Psykologiskt är Demaskering en verklig modern […][...]

Örjan skrev en gång väldigt träffande om hur en novellsamling ska avnjutas som en ask praliner. I så fall är Icke brännbara sopor den där asken som man sparat långt sedan chokladen är slut för att man i något svagt ögonblick tänkte att den kunde vara bra att förvara småsaker i. Nu finns där en […][...]

I vilken utsträckning fick Yasunari Kawabata Nobelpriset 1968 – det första Nobelpriset till en japan – just som symbol för Det Japanska? Det går naturligtvis inte att säga. Men det är svårt att inte låta bli att tycka att den lite naturromantiske Kawabata med sina traditionella körsbärsträd och teceremonier i jämförelse med exempelvis det mest […][...]

Om vi börjar från början blir jag djupt fascinerad redan av Ragnar Strömbergs förord. Ingen märkvärdig text i sig, men historien som berättas där får mig att lägga ner boken en lång stund och sitta och stirra ut i luften, fullkomligt tagen av denne bisarre figur som var Yukio Mishima, en av Japans främsta och […][...]