I vilken utsträckning fick Yasunari Kawabata Nobelpriset 1968 – det första Nobelpriset till en japan – just som symbol för Det Japanska? Det går naturligtvis inte att säga. Men det är svårt att inte låta bli att tycka att den lite naturromantiske Kawabata med sina traditionella körsbärsträd och teceremonier i jämförelse med exempelvis det mest omdiskuterade alternativet, Yukio Mishima, framstår som en smula trygg och förutsägbart exotiskt.

Men ytlig ljuvhet kan bedra, och gemensamt med Nobelpriskonkurrenten har Kawabata ett djupt intresse för skönhet – och för det som ligger under den.

I Huset med de sovande skönheterna är det unga och vackra något som går att köpa, åtminstone tillfälligt. Gamle Eguchi tipsas av en bekant om ett hus, ett avskilt liggande och diskret hotell där gästerna erbjuds sällskap för natten av fantastiskt vackra unga kvinnor. Det handlar inte om sex, inte direkt, utan om skönhetsupplevelse.

Kvinnorna sover och kan inte väckas. De är nerdrogade på något sätt och märker inget av de gamla män som sover bredvid dem. Detta skapar hos Eguchi både en känsla av fristad och av frustration. Vilka är flickorna och vad är det som får dem att ställa upp på denna sömnens bordellverksamhet? Är de över huvud taget där frivilligt? Var kommer de ifrån? Det enda han får veta är att de inte vaknar. Vad han än gör med dem.

Huset med de sovande skönheterna är en tät, ljuv och riktigt obehagligt berättelse. De unga flickorna i det underliga, sammetstysta huset är närmast karikatyrer av kvinnig skönhet – mer passiv och sårbar än i sömnen blir man ju knappast. Och flickorna kan inte vakna.

De unga skönheterna utgör för den gamle mannen en duk att projicera minnen på, minnen av ett helt livs kvinnliga bekantskaper. På så sätt är varje besök han gör i huset ett sätt att försiktigt lägga till rätta det förflutna och förbereda sig på döden. Därför känner han sig också äldre och äldre för varje gång han närmar sig det lockande men oroväckande huset. Ändå är Huset med de sovande skönheterna en roman om det visuella beundrandets ensidighet, om en man som tar men aldrig ger. Gamle Eguchis närmast vampyriska skönhetslängtan framstår i slutändan som allt annat än skön.