Recension

: Främlingar
Främlingar Taichi Yamada
2009
Natur och Kultur
5/10

Mer tänkvärt än skrämmande

Utgiven 2009
ISBN 9789127114777
Sidor 153
Orginaltitel Ijin-Tachi Tono Natsu
Översättare Eiko och Yukiko Duke
Först utgiven 1987

Om författaren

Taichi Yamada föddes 1934 i Tokyo och är författare till ett tiotal romaner och flera tevedramer. Främlingar är hans första roman som översatts till svenska.

Sök efter boken

Det är svårt att recensera en genrebesvikelse. ”Japansk skräck” står det på omslaget till Främlingar och omslagsbildens unga kvinna, helt nedsänkt i vatten som i dimma, med den skira vita klänningen och det svarta håret flytande bakom sig, för tankarna till ospecificerad japansk skräckfilm. Det är det här inte.

Främlingar är däremot en spökhistoria. Spökhistorier för vuxna är inte direkt en genre i Sverige, men i Japan är de definitivt det. Om japaner i allmänhet blir skrämda av dem vet jag tyvärr inte. Jag blir i alla fall inte skrämd av det här.

Med rätt bilder, klippning och musik hade det säkert kunnat bli en skräckfilm, om man nu absolut velat, men skit samma. Främlingar är en lågmäld historia om japansk vardag med övernaturliga inslag. Språket i den är av det slag som man helt enkelt inte lägger märke till. Gott så.

Det är också som vardagsskildring med tänkvärda avbrott som romanen är intressant. Huvudpersonen, manusförfattaren Harada, har precis skilt sig och flyttat in i den lilla övernattningslägenhet han tidigare använt som kontor. I denna märkliga byggnad finns, visar det sig, bara en ytterligare permanentboende, den unga kvinnan Kei som Harada långsamt finner sig dragen till.

Bortsett från denna spirande romans är det framför allt en upplevelse som bryter av i Haradas grå, ensamma storstadstillvaro. En dag följer han en impuls och reser hem till sina barndomskvarter, där han möter sina föräldrar. De har varit döda sedan Harada var tolv år gammal, men här finns de alltså, inte en dag äldre än när de dog. Trots att den 48-årige Harada själv hunnit bli äldre än sina föräldrar finner han sig snart tillrätta och njuter av deras sällskap och omsorger.

Det är förstås ingen hållbar situation, men exakt hur det slutar ska ju inte avslöjas här.

Till någon del påminner det om vardagmomentet i John Ajvide Lindqvists romaner (bara det att Lindqvist kan konsten att skrämmas dessutom). Det här är vardag med en knorr, ett ”Tänk om”. Tänk om man kunde få träffa nära och kära igen, trots att de är döda. Om de kom tillbaka, som spöken eller zombies. Vad skulle det kunna vara värt, i risker och skavanker?

Om man nu tvunget måste välja själv, hur ska man kunna veta när det är dags att släppa taget?

Ella Andrén

Publicerad: 2009-12-26 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-23 13:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3564

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?