Recension

: Om jag så måste resa till Los Alamos
Om jag så måste resa till Los Alamos: En dokumentärroman Anita Goldman
2009
Natur & Kultur
7/10

Because if it’s not love, then it’s the bomb, the bomb, the bomb, the bomb, that will bring us togheter

Utgiven 2009
ISBN 9789127118584
Sidor 214

Om författaren

Fotograf: Ester Sorri

Anita Goldman föddes 1953 i Göteborg, men har också varit bosatt i Israel i 17 år. Hon debuterade 1978 med romanen ”Allt genast!” och har sedan dess gett ut ”Våra bibliska mödrar” (1993), ”I själen alltid ren” (1995), ”Stenarnas döttrar” (1998), ”Mållös” (2000) och ”Jag bor bredvid paradiset” (2002).

Sök efter boken

När man läser en bok som Vägen så behövs knappast orsaken till varför världen är döende och gråfärgad skrivas ut, alla vet ändå vad Cormac McCarthy syftar på. Men miljökatastrofen som en direkt orsak till civilisationens undergång är en i litteraturen och filmen ganska ny företeelse, för under femtio år var bomben den totalt dominerade orsaken. Skiftet mellan de här undergångsscenarierna går att beskriva exakt, det sker 28 juli 1995 då Kevin Costners postapokalytiska epos Waterworld har premiär. Därmed blir bombscenariot exakt 50 år och 12 dagar gammalt, för startpunkten är än mer exakt. Den dateras till den 16 juli 1945 klockan 05:29:45.

För under de tidiga morgontimmarna den 16 juli sitter de samlade; alla med svetsglasögon för ögonen och med armar och ben insmorda i solkräm, ute i den New Mexikanska öknen och inväntar den smäll som också kommer att skilja andra världskriget från det kalla kriget. De är USA:s ledande fysiker som under några år levt isolerade i den, enbart för bomben konstruerade, staden Los Alamos. Ett samhälle som lika mycket är ett intellektuellt centrum för vetenskapsmän med pacifistiska övertygelser som ett gated community hårdbevakat av den amerikanska armén. Projektet, som kommer att kallas för The Manhattan Project, syftar till att skapa fred och ett slut på andra världskriget genom att uppfinna världens mest förödande vapen (som dock bara kallas grejen, aldrig bomben) och som naturligtvis även kulminerar med att sätta de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki på kartan i det allmänna medvetandet.

Bokens centrala person Robert Oppenheimer leder projektet med en blandning av äregirighet och idealism, vilket inte behöver stå i kontrast med varandra så länge bomben skall användas mot nazisterna. Arbetstempot är högt: från början för att avsluta kriget så fort som möjligt, men när Tyskland kapitulerar i maj ´45 blir arbetstakten än högre samtidigt som syftet blir mindre ädelt: att hinna använda bomben mot den enda kvarvarande fienden Japan innan även de kapitulerar. När andra drabbas av moraliska dilemman har Oppenheimer lämnat idealismen och är enbart fokuserad på uppgiften.

Om grundhistorien inte innehåller nog med kontraster, så blandar Anita Goldman berättandet med redogörelser av det historiska skeendet, egna ögonblicksbetraktelser (men nej, hon satt såklart inte där själv, solkrämsinsmord och med svetsglasögonen på den där julimorgonen utan har besökt området i nutid), intervjuer och genom att använda de historiska personerna i projektet som romanfigurer. Det är inte heller bara vetenskapsmännen (i Manhattanprojektet var det just vetenskapsmän) som skildras utan även livet för familjerna: relationerna inom och mellan dem, men också relationen till det som skall skapas. Goldman gör dessutom allt detta med ett språk fyllt av vackra naturbeskrivningar och med egna associationer till Harry Martinson såväl som Oppenheimers associationer till Bhagavad Gita.

Visst låter det schizofrent, men det är som sagt ämnet också och denna splittring av berättande skall snarare ses som ett vidgat perspektiv än en psykisk sjukdom. För helhetsintrycket blir så mycket starkare än om detta hade varit en ren faktabok då atombomben är så mycket intressantare som filosofi än som fysik. Häri ligger också bokens styrka: den blir personlig och får läsaren att fundera kring de stora frågorna om liv och död och rätt och fel istället för att redogöra för de tekniska detaljerna. Dessa kan man ju lika gärna kan läsa om på wikipedia.

Oscar Rooth

Publicerad: 2009-12-25 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-29 19:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3563

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?