När man läser en bok som Vägen så behövs knappast orsaken till varför världen är döende och gråfärgad skrivas ut, alla vet ändå vad Cormac McCarthy syftar på. Men miljökatastrofen som en direkt orsak till civilisationens undergång är en i litteraturen och filmen ganska ny företeelse, för under femtio år var bomben den totalt dominerade […][...]

”Myllrande” är ett ord som av någon anledning ofta ligger nära till hands så fort man ska beskriva skildringar utanför den alltigenom västerländska litteraturen. Sådant väcker alltid lite varningsflaggor. Men jag kan ta mig tusan inte komma på något mer träffande ord för att beskriva Wole Soyinkas Aké – barndomsåren. Boken i sig själv skildrar […][...]

Japan har den senaste tiden kritiserats för att inte ha gjort upp med sin roll i andra världskriget – det vill säga rollen som aggressiv angripare. Det är förstås problematiskt, men kanske inte helt obegripligt, att det är upplevelsen av offer som levt kvar. Japanerna inledde kriget med militarism, kejsarkult och storhetsvansinne, och slutade som […][...]

När jag gick i lågstadiet pågick ett frenetiskt ritande av fredsduvor och sjungande av fredssånger. Senare har jag fått förklarat för mig att denna vurm stod i mycket nära samband med den vapentekniska utveckling som då, i slutet av kalla kriget, gjorde Europa till möjligt slagfält i en eventuell kärnvapendrabbning. I samma veva gavs Keiji […][...]