Om Tusen tranor varit skriven av Jane Austen hade den otvivelaktigt inletts ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en dyrbar teservis måste vara i behov av en hustru.” Nu är den ju långt ifrån det, skriven av Austen, men det är åtminstone den sanning teceremonilärarinnan Chikako tycks handla efter när hon bjuder in Kikuji till en teceremoni för att presentera honom för Yukiko.

De tusen tranorna finns i mönstret på en duk buren av denna vackra unga flicka, men fastän Kikuji fascineras av hennes skönhet tvekar han. Den påträngande Chikako litar han inte på. Hon fyller honom faktiskt med obehag, denna hans döde fars telärarinna och, för en tid, älskarinna. Kikuji kan inte skaka av sig minnet av när han som barn följde med fadern till henne och hon satt och klippte grova hårstrån från det födelsemärke som vanpryder henne ena bröst.

Skönhet och fulhet. I den japanske Nobelpristagaren Yasunari Kawabatas romaner tycks det vara motsättningen allt kretsar kring, på olika plan. Det och traditionen, allierad med skönheten, men kanske ännu mer problematisk. I Tusen tranor är det teceremonierna, dessa omständiga procedurer som möjligen designats just för att visa upp kvinnors skönhet, grace och omsorgsfullhet, som står i centrum, men också teserviserna i sig, de månghundraåriga koppar och krus som ärvs eller ges vidare med oerhörd symboltyngd.

Genom tingen, traditionerna, tycks de äldre hela tiden vilja pådyvla de yngre sitt förflutna. Chikako dyker upp hemma hos Kikuji och rumsterar om i det terum han sedan föräldrarnas död övergivit. Ytterligare en av faderns älskarinnor, fru Oota, med vilken också Kikuji själv inleder ett förhållande, och hennes dotter Fumiko, gör sig påminda genom sitt porslin. Skålar och kärl upptar en fascinerande stor del av karaktärernas tid, och ofta när de diskuterar dem eller tänker på dem är tingen förstås tätt förknippade med dem som ägt dem.

Kikuji tyckte det var som om två sköna själar hade tagit gestalt av koppar och nu stod framför honom och Fumiko.

De båda kopparna fanns verkligen, i lika hög grad som han och Fumiko fanns. Kikuji kände det nu som om han och Fumiko och allt som existerade dem emellan var lika livslevande som kopparna, och lika oskyldiga.

Hade han inte sagt, när han kom till henne den sjuttonde dagen: kanske är det hemskt att vi sitter här med varandra? Vek alltså fruktan för synden inför porslinets glänsande hud, som om den hade strukits bort?

Det är en ganska märklig och melodramatisk liten roman, Tusen tranor. Den påminner kanske mer om europeiska 1880-talsförfattare än om den tidiga efterkrigstid den faktiskt är skriven i. Till den lite kuriösa stämningen bidrar förmodligen även det faktum att översättningen är gjord via tyskan, vilket vare sig känns enormt lyckat eller pålitligt. Några nyöversättningar av Kawabata till svenska har så vitt jag förstår inte gjorts på decennier.

Även om jag kanske hellre hade satsa på Huset med de sovande skönheterna än Tusen tranor i första hand, så tycker jag nog ändå att han kunde förtjäna det.