Det är svårt att utelämna den politiska vinkeln från alla diskussioner om Mo Yan. Det dröjde ungefär 30 sekunder från att han fick Nobelpriset till att protesterna började; han är en medlöpare, han är ett språkrör för en regering som mördat miljoner, hans romaner skämtar bort ämnen som andra författare dött eller gått i exil för. Och jo, kritiken är förståelig; om vi inte ska kräva av alla författare som verkar under en regim som avrättar oliktänkande med nackskott att de måste dö för sina idéer – där kan vi snacka åsiktskorridor – måste vi kunna se vad som inte blir sagt i den officiellt godkända litteraturen. (Det gäller förstås inte bara kinesiska författare – se t ex den här artikeln från i våras om 100-årsjubilerande Bohumil Hrabal. Men vadå, ska vi konstatera att all litteratur som skrivs i länder med politiskt förtryck är korrumperad, och bara hylla exillitteraturen? Visst finns det bra kinesiska exilförfattare – läs Yan Lianke och Ma Jian, t ex – och det är oerhört viktigt att de rösterna kommer fram, men hur mycket kan man i längden göra sig till språkrör för folket i ett land man inte besökt på decennier? Och hur stor litteratur kan man, i längden, skapa om det främsta målet är politiskt? Med tanke på att den svenska exillitteraturen består av Jonas Jonasson och ett par bittra Flashbackpostare kanske vi har svårt att relatera. Men medan vi diskuterar på kultursidorna exakt hur nära nackskottet kinesiska författare bör våga gå för att vi ska godkänna dem har Hollywood sedan länge börjat klippa bort allt som liknar Kinakritik ur sina filmer – money, dear boy. Men det är ju skillnad, kantänka.

Förlåt, jag skulle ju recensera Förändring. Men min poäng var att när jag för två år sedan läste Vitlöksballaderna hade jag, med all den debatten i huvudet, ändå svårt att värja mig; Mo är en härlig skrönikör, med ett språk som verkar gå pang på med mustiga berättelser om enkelt lantligt folk men samtidigt alltid är medvetet om att det verkar i ett sammanhang där allt sedan decennier är politiskt. Han surfar med lagoma doser ironi och melodrama ovanpå det maoistiska nyspråket, sällan i öppen kritik mot hela systemet, men mer som en retorisk fråga – ”Ni sa att allt skulle bli jämlikt, det låter ju härligt, men var det meningen att bara byta en överklass mot en annan, en korrumperad elit mot en annan…? Bara så att jag vet var jag står, alltså?”

Och det är där memoaren Förändring kommer in. På sätt och vis är den ett ganska tydligt försvarstal för synvinkeln att inte ta någon tydlig ställning För eller Emot den kinesiska regimen; Mo är född 1955, han har aldrig levt i något annat land än Folkrepubliken, men han har levt länge nog att minnas att landet under hans livstid gått från snudd på medeltida förhållanden till ett modernt land. Han beskriver en situation som är normal, där vi vill se honom ta tydligt avstånd från en avvikelse från det normala; men det normala är just det – förändringen.

I centrum står, under stora delar av boken, en sån här:

GAZ 51 är en lastbil från 40-talet som byggdes i miljoner exemplar i Sovjetunionen och ett okänt antal licensierade varianter från Polen till Pyongyang. Den där sortens bil som går i decennier, hålls igång med slägga och blåslampa och alltid startar på sju jävlar och åtta fan. Exemplaret som dyker upp om och om igen i Mos liv kom till Kina från Sovjet via Koreakriget, fortfarande med amerikanska kulhål i sig (läsaren får göra vad hen vill med den bilden), och bär under olika perioder honom och hans vänner från den ena punkten till den andra, genom skolgång och militärtjänst och smarta affärer. Och nej, det är inte en metafor, det är bara en lastbil som man håller igång, inte för att den är den bästa tänkbara utan för att man inte har någon annan, som inte förändras trots att världen förändras runt den. Jag sade väl att det inte är en metafor?

Kinas förvandling från livegen bondestat till megastäder med skyskrapor på bara 50 år är svindlande, men Mo är inte ute efter att beskriva den så – han bara konstaterar ganska anspråkslöst att då var det så här, nu är det så här, barndomsvännerna skingrades för vinden, själv blev han författare och mer finns inte att säga om det. Att den varken blir en festskrift för partiet eller en bredsida mot det må vara hänt; men att den inte säger oss så mycket om huvudpersonen är en svaghet. Trots intressanta uppslag blir den i slutändan något av en axelryckning. Kardanaxeln på en gammal rysk lastbil, då. Men du får i alla fall lära dig mer om att hålla igång en sådan än du visste förut, och som Den genomskinliga rättikan inskärper, ibland kan man säga mer i det man inte säger.