Recension

: Gå (Eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv)
Gå (Eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) Tomas Espedal
2014
Lindelöws bokförlag
5/10

En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom

Utgiven 2014
ISBN 9789185379828
Sidor 226
Orginaltitel Gå (eller kunsten å leve et vilt og poetisk liv)
Översättare Jimmy Ginsby

Om författaren

Tomas Espedal föddes 1961 i Bergen och debuterade som författare 1988. Han skriver både romaner och kortprosa, hittills har det blivit elva böcker. Han har två gånger blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och i Norge fått både Kritikerpriset och Bragepriset. Han är översatt och utgiven i 18 länder och nu också för första gången i Sverige.

Sök efter boken

Min bekantskap med den norske författaren Tomas Espedal inleddes i och med att hans roman Mot konsten gavs ut på svenska 2013 (min recension av den finns här). Min inledande skepticism gentemot en författare som skriver böcker om att skriva böcker försvann i samma stund som jag invaggades i den poetiska rytm historien berättas på. Mot konsten är en fantastisk roman.

Därför hade jag höga förväntningar då romanen Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) från 2006 nu kommit i en svensk översättning. Och det börjar bra, det gör det. Jag trivs i Espedals språk och i hans sätt att berätta – hur han obesvärat förflyttar sig i tiden, hur texten rullar fram och tillbaka och hur han väver in filosofi och litteratur i iakttagandet av det ”riktiga” livet.

handlar om att gå, att vandra. Om att kliva av den snurrande vardagen och de minutiöst utmejslade rutinerna och ge sig ut i naturen med bara sig själv, en uttänkt vandringsrutt, en ryggsäck och kläderna på kroppen (i Espedals fall kostym och Dr Martens). Den handlar om vad som händer med en persons uppfattning av tid och måsten i en situation då detta plötsligt inte spelar någon roll. Är det när man går, när man är så där totalt ensam med sig själv, som man kan få perspektiv på vad som verkligen är viktigt?

Espedal verkar tycka det. Och han är i gott sällskap. Rimbaud gick. Rousseau gick. Aristoteles, Wittgenstein och Kierkegaard gick. I idén om att i rörelse är tanken fri möts de, dessa vandringsmän som Espedal ansluter sig till. I tar han med läsaren på sina vandringar, allt från månadslånga sådana i södra Europa där han sover under bar himmel till den dagliga turen från bostaden till affären för att köpa cigaretter och tidningen. Men lika mycket som det är en bok om hans egna vandringar så är det en bok om de som vandrat före honom, och om relationen mellan skrivandet och vandrandet. Läsandet och livet.

Jag viker hundöron på sidor med vackra formuleringar. Eller med vakna iakttagelser.

Lyxbåtarna, bilarna, de alltför stora husen, de växer, rikedomen växer, men människorna som befolkar den blir mindre, man ser dem nästan inte, de försvinner i sitt eget. (…)
Nyrikedomens idioti. De alltför stora sommarstugornas och husens idioti. De alltför många bilarnas idioti. Hur många bilar behöver en man? Hur många rum behöver ett hus? Hur många toaletter behöver en kapitalist? Hur mycket idioti tål ett samhälle?

Men efter ett tag viker jag hundöron av en helt annan anledning – på sidor där saker irriterar mig. Och med ”saker” menar jag i själva verket den i mitt tycke ruttna kvinnosyn som författaren ger uttryck för. För en bit in i romanen inser jag att det här inte är en roman om att gå och skriva – det är roman om män som går och skriver. Kvinnor, förutom i ett stycke där han diskuterar Virgina Woolfs och Dorothy Wordsworths vandringar med en kvinnlig författarkollega, får enbart utrymme som objekt för hans begär. Männen han träffar för han samtal med. Kvinnorna, om de alls nämns, är unga och vackra. Ofta väldigt unga.

En historia ur boken skildrar hur författaren attraheras av en ung frisörska: ”Det är tre tjejer som klipper, jag sitter och väntar på en av dem, den vackraste, sån är jag.” Dagen efter ringer han upp henne och bestämmer att de ska ses, trots att hon först inte vill.

Vad säger du? frågar jag. Hon svarar något, jag hör inte vad. Hon tvekar, hon har sina betänkligheter, hon säger …
Självklart, det lovar jag, säger jag och ger henne ett löfte jag inte kan hålla.

De ligger med varandra. Efter att hon gråtande berättat att hon aldrig kan säga nej. Efter att han lovat att inte röra henne. Och sedan går han ut och går igen och funderar över livet.

Det här är inte enda passagen där jag avtänds av hans oförmåga att alls reflektera över sin syn på kvinnor. Han skriver om hur han blir sugen på att ”skaffa sig en kvinna”. Han verkar inte ha några skrupler när det gäller att köpa sex av prostituerade mer än att han egentligen inte vill betala. Och han upphetsas flera gånger av tanken på att förföra väldigt unga flickor.

Jag påstår inte att litteratur inte ska provocera, men här handlar det nog tyvärr inte om provokation utan snarare om oförmåga att reflektera över sin egen position. En man som vrider och vänder på alla tankar har plötsligt inget alls att säga om kvinnorna som kommer i hans väg eller sitt eget agerande gentemot dessa. Jag får lite samma vibbar som av Mario Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg, vilket kanske är den roman som provocerat mig mest de senaste åren. Det ska vara en kärleksroman – jag läser den till viss del som våldtäktsromantisk. Berättaren tvingar sig på kvinnan, gång på gång, eftersom han älskar henne så. Samma oerhört obehagliga brist på självinsikt skymtas alltså ibland mellan raderna i , och vet ni: jag har inte tålamod med sådant längre. Espedal må vara en fantastisk berättare, men den här romanen gör mig till slut bara irriterad.

Marie Gröön

Publicerad: 2014-12-11 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-09 18:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5955

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?