Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa.

Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist dyker upp och tar sig an Ros som ett projekt i Rosseausk anda. Han tar henne med sig till Stockholm. Hon möter skådespelerskan Emilie Högqvist och så vidare. Handlingen är faktiskt svår att sammanfatta.

Eva-Marie Liffners Lacrimosa har fått lysande kritik. Jag tycker att varje författare som ansträngt sig förtjänar uppskattning. Problemet är bara att en så gott som unison positiv kritik kan ge intryck av att Lacrimosa kommer att vara en lika givande läsupplevelse för många andra läsare. Professionella litteraturkritiker kan vara lika varandra men mycket olika de flesta som kan tänkas köpa boken. Därför kan det vara på sin plats med en avvikande mening.

Språket är verkligen mycket elegant och vackert, rytmen är härlig. Det ger skjuts i läsningen men efter ett tag märker jag att orden inte skapar intryck för sinnena. Som läsare glider jag fram i språket, som på is, och står sen där utan orienteringspunkter. För inre ögat finns bara blandade glimtar av bilder.

Större delen av handlingen utspelar sig i början av 1800-talet. Redan det gör det svårt att få fotfäste i berättelsen och känna igen sig. Det är inte lätt att veta vad grätten, merveilleuse och pirka betyder och vad vet jag om hur galläpplen luktar? Almqvist och hans Tintomara finns inte heller i mitt färska minne. Det blir ännu mer komplicerat av att handlingen utspelar sig på många geografiska platser och på flera tidsplan. Ibland känns det som att författaren tagit berättelsen och kört den i en mixer.

Sammantaget blir det för många barriärer att ta sig igenom. Boken läggs undan, tas fram igen och kämpas igenom eftersom den ska recenseras. Vid andra läsningen är det lättare att hänga med, men jag känner fortfarande att Lacrimosa inte kommer innanför skinnet och engagerar. Visst kan det vara bra med barriärer men då behöver författaren ge något som drar läsaren igenom. Jag tror att en författare kan åstadkomma detta genom att räcka fram handen och visa vägen, att söka kontakt med läsarens hjärta och knyta an.

Kanske är det vildungens problematik som smittar av sig på läsaren: att det inte går att knyta an till de levande, att vara övergiven. På de sista sidorna händer något. Det ömtåliga blir synligt. För sent, alldeles för sent.