För en vecka sedan den 27 september besökte Herta Müller Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm den här gången för ett samtal med kritikern Ingrid Elam om debutboken Flackland som nyligen gavs ut i ocensurerat skick på svenska och essäsamlingen Hunger och siden som nyligen kom i svensk översättning för första gången. Jag förundras över hennes energi. Hon hade ett fullspäckat program på bokmässan ändå orkade hon besöka Stockholm och Internationell författarscen en andra gång. Första gången hon var där var i maj 2005.

Jag har alltid fått intrycket att Herta Müller är blyg eller nervös, eller för den delen båda delarna, vilket hon bekräftar innan samtalet påbörjas. Hennes tolk har först glömt pennan och tvingas låna en av en snäll man i publiken och när hon ska sätta sig igen tappar hon anteckningsblocket. Herta Müller säger ”skönt att se att andra också är nervösa” och alla skrattar förlösande. Trots att det är tuffa ämnen Herta Müller skriver om och som de pratar om skrattar hon också ofta under samtalet.

De pratar om censuren och Herta Müller berättar att det inte var något hon tänkte på när hon levde i det, hade hon tänkt på att hennes ord censurerades hade hon inte börjat skriva. Självklart visste hon att det var så det låg till, hela livet censurerades.

Människorna censurerade också sig själva. I Flackland skriver hon om en del okyska händelser. Det var inget man pratade om, förutom i bikten. Att över huvud taget prata om sina känslor eller sig själv var inget man gjorde i byn. Livet i byn var inrutat, de kollektiva ritualerna var ett substitut för känslor så att människorna slapp exponera sig själva berättar Herta Müller och tillägger att i dagens västdemokratier pratar vi för mycket om oss själva. Frågan är vad som är bäst för oss?

De pratar mycket om lögn. Som barn i byn lärde sig Herta snabbt att en så kallad statslögn var bra och rent utav kunde skydda en. En privat lögn däremot var något mycket dåligt. Många i publiken skruvade på sig när hon berättade om hur hennes pappa slog en kalv på klövarna för att skada den och sen ljög för veterinären som kom för att nödslakta den att kon hade trampat på kalven. Om inte kalven hade nödslaktats skulle den ha givits till staten.

Hon berättade också om hur kvinnor i hemlighet gjorde abort trots att det var förbjudet eftersom de flesta familjer på grund av ransoneringar inte hade råd att föda fler än 2-3 barn. Kvinnor tvingades regelbundet till gynekologiska undersökningar och den som upptäcktes ha gjort en abort blev fängslad.

Statslögner och privata lögner. Ingrid Elam berättar om det svenska uttrycket en vit lögn. Det tycker Herta Müller är ett vackert uttryck.

Om det finns någon kritik som kan riktas till Herta Müller är det att hon alltid skriver om det som inte längre finns. Den kritiken möter hon genom att säga att det finns ett behov att fortfarande tala om det som har varit. Demokratin lever nu i Rumänien men som hon säger går den i barnskor om inte barfota. Många barn som föddes under abortförbudet är idag vuxna men lever fortfarande med vetskapen och känslan av att inte vara önskade. Historien lever vidare.

De pratar om så mycket och Herta Müller berättar så mycket, outtröttlig syns det som. Hur mycket jag än vill återge allt som sägs, alla nyanser i samtalet och alla skratt kan jag inte göra det.

Jag avslutar den här krönikan som Herta Müller och Ingrid Elam avslutade sitt samtal genom att tala om litteraturens makt att förändra. Herta Müller säger att hon varje bok man ägnar tid åt kan förändra ens liv, men böcker har ingen makt om man inte ger dem den. Hon avslutar med att säga: ”Det fina med litteratur är att man bestämmer själv vad man vill läsa. Det är lyckan i livet.”

Av publiken fick Herta Müller många varma applåder och skratt. Efter samtalet ringlade kön lång, många ville få en eller flera böcker signerade och passade på att byta ett par ord med henne. Även i min bokhylla ligger två speciella böcker nu.