Recension

: Min kamp
Min kamp Karl Ove Knausgård
2010
Norstedts
8/10

He not busy dying is busy being born

Utgiven 2010
ISBN 9789113029917
Sidor 443
Översättare Rebecca Alsberg

Om författaren

Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen Ute av verden, för vilken han som första debutant någonsin erhöll det prestigefulla Kritikerprisen. År 2004 kom den fristående fortsättningen, romanen En tid för allt (på svenska 2006), som bland annat nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris och det internationella IMPAC Dublin Literary Award.

Karl Ove Knausgårds Min kamp är en sällan skådad litterär satsning i sex fristående band. För den första delen belönades han med Norges stora litterära pris, Brageprisen. Romanen utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i VG, och till årets bok 2009 av Morgenbladets läsare.

Sök efter boken

Tja, vad säger man om en av årets mest omtalade böcker?

Man kan ju börja här: allt jag hörde om Min kamp till en början fick mig att tro att den var omtalad av helt fel skäl. Det var snack om att det var ett gigantiskt romanprojekt baserat helt på Knausgårds eget liv, att han var ärlig om allt, att han skrev ner varenda detalj om sig själv och sina närmaste och det var autentiskt och kontroversiellt och det var familjemedlemmar som hotade stämma honom och … ORKA. Det där är säkert intressant för familjen Knausgård, men varför är det intressant för mig som läsare? Det här är ju inte offentliga personer vi talar om, det är vanliga privatpersoners privatliv. Har vi verkligen kommit därhän att 2010-talets första stora roman är den litterära motsvarigheten till Facebook? Har norrmännen verkligen tagit så här lång tid på sig att upptäcka bekännelseromanen? Föräldern som medger att han ibland inte kan tåla sina barn? Fan, det gjorde Cecilia Torudd serier om på 80-talet.

Och jo, det är ju det boken handlar om. Men det är ju inte alls det den är.

En vits hade suttit bra, för att åtminstone ge det vardagliga vi var fångade i en sorts form. Å, det vackra, hur ska man hantera det? Hur ska man bemöta det?

Vad som faktiskt händer i Min kamp 1: Karl Ove Knausgård sitter i en liten skrivarlya i Stockholm och försöker skriva; först skriver han om sin tonårstid, hans förhållande till sina föräldrar, ett misslyckat band han var med i, en misslyckad nyårsfest han gick på, hur det var att upptäcka tjejer … samma som varenda jävla sextisjuttitalist skrivit om. Sedan skriver han om hur det var att vara i trettiårsåldern, rensa ut sin svårt försupne fars nerskitade lägenhet efter dennes död och försöka komma fram till vad de egentligen betydde för varandra, far och son. Sen har han skrivit 450 sidor och där sätter han punkt till nästa volym. Det är ingenting vi inte hört förut, det är ingenting enormt nyskapande … men det är ju sättet han gör det på.

Min kamp är inte en självbiografi, i alla fall inte i ordets vanliga bemärkelse. Oavsett om allt här hände (vilket vi kan lämna därhän) så är det formen – eller bristen på form, som i sig är en form – som gör det till en, låt oss i brist på bättre ord kalla det roman. En roman där han vägrar låta händelserna och handlingen dominera över handlandet, där han kan ta tio sidor på sig att beskriva de vardagligaste men ändå viktigaste saker just därför att han vägrar låta det som händer, det som gör honom till just Karl Ove Knausgård och inte någon annan bli bara ett kapitel på vägen. Berättandet ska brytas sönder, orden ska tvingas till att betyda. Och då kan han inte göra det med hittepå, tycker han.

Det jag borde göra var att bejaka det existerande, bejaka tingens tillstånd, alltså tumla runt i världen i stället för att leta efter en väg ut ur den, för det skulle utan tvivel ge mig ett bättre liv, men det klarade jag inte, det kunde jag inte…

Det är en roman som är skriven i extas – inte nödvändigtvis i sexuell bemärkelse, utan helt enkelt en intensiv febrig klarsyn, där allt, oavsett hur hemskt eller långtråkigt eller hjärtesårande eller bara vanligt det än må vara ibland, alltid får samma nästan jublande beskrivning – det är ju allt det här som gör oss till de vi är och hur vi möter andra, och alltihop måste vridas och vändas på, beundras och äcklas av i ett evigt Blivande. En konstant spärreld av intryck som fortsätter snurra runt i våra huvuden tills vi dör, som smäller ihop och slår ihop och går sönder och muterar, allt beskrivet i slow motion så att vi inte ska missa ett dugg. Och jag slukar de sista 200 sidorna i en sittning.

Det är inte decenniets största roman. Det är inget unikt i litteraturhistorien. Det är, av och till, rätt självupptaget. Men skit i allt snack runt vad han hänger ut; detta är också ofta en av de fräschaste, mest upplivande skildringarna av processen från liv till död jag läst på ett tag, och när jag är klar med den har jag glömt alla betänkligheter jag hade innan; när volym två, tre, fyrafemsex dyker upp är jag med.

Björn Waller

Publicerad: 2010-12-14 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-22 18:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3958

2 kommentarer

Det låter onekligen intressant, jag måste läsa den!

Evalinn Oregistrerad 2010-12-14 11:07
 

[...] Man kan ju börja här: allt jag hörde om Min kamp till en början fick mig att tro att den var omtalad av helt fel skäl. Det var snack om att det var ett gigantiskt romanprojekt baserat helt på Knausgårds eget liv, att han var ärlig om allt, att han skrev ner varenda detalj om sig själv och sina närmaste och det var autentiskt och kontroversiellt och det var familjemedlemmar som hotade stämma honom och … ORKA…” Läs mer [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?