Recension

: Min kamp 2
Min kamp 2 Karl Ove Knausgård
2011
Norstedts
9/10

Den store Knausgård

Utgiven 2011
ISBN 9789113032955
Sidor 596
Orginaltitel Min kamp 2
Översättare Rebecca Alsberg
Först utgiven 2009

Om författaren

knausgard
foto: Christina Ottosson.

Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen Ute av verden, för vilken han som första debutant någonsin erhöll det prestigefulla Kritikerprisen. År 2004 kom den fristående fortsättningen, romanen En tid för allt (på svenska 2006), som bland annat nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris och det internationella IMPAC Dublin Literary Award.

Karl Ove Knausgårds tredje roman, Min kamp, är en sällan skådad litterär satsning. Den utges i sex fristående band. För den första delen belönades han med Norges stora litterära pris, Brageprisen. Romanen utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i VG, och till årets bok 2009 av Morgenbladets läsare.

Sök efter boken

Karl-Ove Knausgård bestämde sig för att skriva en serie på sex böcker och målet från början var att det skulle ta ett år. Han lyckades inte helt, det tog ett och ett halvt. Varje bok är på över 300 sidor. Det är inte mänskligt att lyckas med något sådant. Jag slukade den första delen runt jul. Van vid att vara en segt långsam läsare åt jag första Min kamp som lösgodis. Den tjocka boken skavde in i händerna, men jag tänkte: Så får väl händerna ta en ny form. Klockan tickade över midnatt, timme på timme, mina ögon och min stackars lidande morgondag, men jag tänkte: Så får väl tröttheten vara en del av min vardag. Jag kunde inte sluta läsa.

Vad är det då som är så fantastiskt? Här har vi sida upp och sida ner om bara liv, vardagligt liv. I del ett skuttar det fram och tillbaka mellan nutid och en barndom med minnena av en far, till tonår och de där fyllefesterna som aldrig blev så makalösa som man förväntat sig. Till fadern igen, ständigt denne fader. Men också ärligheten; den som gör att dessa teman inte känns uttjatade. Hur Knausgård ständigt drar det steget längre. Så att det även är mitt liv det handlar om. Så att det även är världen som skymtar förbi, så som den ser ut, i all sin litenhet. I all sin storhet.

I del två kommer barn in i bilden. Hur är det att vara far själv? Inte så lätt alla gånger, när man helst av allt vill sätta sig ner och skriva. Och helt oavlåtligt strålar inte det bländande ljuset från författaren över mig;

När jag gick runt på stan med barnvagnen och använde dagarna till att ta hand om mitt barn, var det inte så att jag tillförde mitt liv något, att det blev rikare, tvärtom blev det berövat något, en del av mig själv, den som hade med manlighet att göra.

Meningar som denna får mig att vilja drämma något hårt i huvudet på den självcentrerade store författaren, som säger sig uppleva sin största lycka först när han får stänga in sig med sin dator, sitt skrivande, endast då är han fullkomligt lycklig. Att ta hand om ett barn, att vara den gode hemmapappan, gör honom ”modern och feminiserad, (…) med en rasande 1800-talsman inombords”. Feministen i mig vrider sig i plågor och förbannar, medan Knausgård önskar att han ska kunna fortsätta spana in tjejer på stan, men att det inte går eftersom den satans barnvagnen är i vägen; och hur kan han vara så hemsk att han ens tänker så? Han som ju älskar sin fru Linda?

En stor behållning är förstås dessa funderingar och skamkänslor. Och känner jag inte igen mig? Hur varje pojkvän som tär på mitt skrivande, faktiskt inte är en pojkvän värd att ha. Hur tankar på barn ständigt tycks sluta i: men hur ska jag ha tid? Hur skrivandet sluter sig om huvudet som en kokong, så skön som knark, allt annat kan få upphöra, det spelar mig ingen roll.

Det är en ärlighet som samtidigt berör så många människor, och ofta slås jag av hur fan det egentligen fungerar? Hans fru, hans barn, hans vänner, hans släkt; alla får de känna på brutaliteten i att lämnas ut med tillkortakommanden och egenheter. Alla skådas de under den lupp som Knausgårds obarmhärtiga precision innebär, när det kommer till beskrivningar; landskap som karaktär. Och jag funderar över vad som är priset. Hur han klarar det. Om det är viktigt att folk nämns vid sina riktiga namn. Varför detta aldrig jämförs med Maja Lundgren. Om jag tycker det är okej att göra så här; oberoende av att det är fantastisk läsning? Får man verkligen fläka upp huden så på de som står en närmast? Det känns som angelägna frågor, men svaret låter sig inte riktigt fångas in.

Så kommer passager jag skrattar med i och älskar, så mycket att jag tvingar på mina vänner högläsning…

För en svensk ligger det i blodet, den svensk finns inte som inte betalar sina räkningar i tid, för om man inte gör det får man en anmärkning och har man en anmärkning spelar det ingen roll hur liten summa det rör sig om, då får man inte låna i banken, då får man inte teckna mobilabonemang eller hyra bil. För mig, som inte alltid var så noga med detaljerna och som var van vid ett par inkassoärenden i halvåret, fungerade förstås inte det. Att det var allvar begrep jag först efter några år, när jag behövde ta ett lån och blev nekad rakt av. Låna, du! Men svenskarna, de bet ihop, skötte sina liv oklanderligt och föraktade alla som inte gjorde det. Å, vad jag hatade det lilla fittlandet. Och så självgott det var! Allt som var just så som det var där var normalt, allt som skilde sig från det var onormalt. Och det samtidigt som de fjäskade för allt multikulturellt och minoritetsliknande! Stackars negrer som kom från Ghana eller Etiopien till den svenska tvättstugan! Stå och boka tid två veckor i förväg, och sedan få en utskällning om man glömt en strumpa i torktumlaren (…). Sverige har inte haft ett krig på egen mark sedan sextonhundratalet och hur ofta tänkte jag inte tanken att någon borde invadera Sverige, bomba husen, plundra hela landet, skjuta männen, våldta kvinnorna, och sedan låta något avlägset land, som Chile eller Bolivia, välkomna flyktingarna därifrån med stor gästfrihet och säga till dem att de älskar allt skandinaviskt och sedan fösa ihop dem i ett ghetto utanför någon storstad där. Bara för att få höra vad de skulle säga.

Det kunde varit mina ord, myser jag, och jag och Knausgård är åter vapendragare. Det är vi för övrigt nästan hela tiden. När han pratar illa om sin fru vill jag trampa honom på foten så att det gör riktigt ont, men jag ser också alla mina egna relationer; jag ser den oundvikliga svårigheten det jämt måste innebära att leva med en annan människa, dess negativa sidor som taggar när man känner dem så väl. Svallvågorna innan ett raseriutbrott. Jag gråter när barnet äntligen föds, efter oändligt kämpande; för det är så en förlossning ska avbildas. Det ofattbart långa skeendet av återkommande smärtor, kvinnan som går in i ett tillstånd ingen annan har tillgång till.

Min kamp 2 är en tegelsten jag bär runt i min väska, läser på bussar, i fikarum, i sängen, på balkongen, på stranden. Ofta stör det mig när böcker är över 300 sidor, jag tycker sällan det behövs. Och jag vet inte om det gör det här heller. Men det handlar om livet; och livet pågår, inte sant? Det pågår och är alltid angeläget. Dock är nyhetens behag sen ettan över, märker jag när jag blir otrogen med andra böcker emellan.

Och svaret på frågan blir förstås ja. När det svider är det bra. Närstående får finna sig, svälja och applådera. Och förhoppningsvis kan de sträcka på halsen, av vetskapen att de gjorts odödliga i vad som kommer att bli ett klassiskt verk.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2011-07-06 00:01 / Uppdaterad: 2014-06-22 18:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4214

17 kommentarer

Snyggt recenserat

Ingrid Lindqvist Redaktionen 2011-07-06 07:22
 

kan man läsa denna utan att ha läst ettan? eller förlorar man handling då?

Emelie Novotny Redaktionen 2011-07-06 10:04
 

Tack Ingrid!

Emelie: Det kan man. Fast jag tycker nog man ska läsa ettan först. Det händer mycket i den som kan vara bra att ha med sig. Ettan finns för övrigt på pocket nu.

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-07-06 20:06
 

Den nuvarande frun eller den förra? I vilket fall som helst, det ska bli spännande att läsa.

Nilsson Oregistrerad 2011-07-07 11:00
 

Den nuvarande fruns. Jag har med den på min önskelista, ska vi slåss om det? ;)

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-07-07 17:01
 

Tror jag plockade bort den ur min lista till förmån för annat, men spännande blir det hursom.

Anna Carlén Redaktionen 2011-07-07 17:40
 

Jag kommer att slänga mig över den. Jag gillar Min Kamp, den är totalt uppslukande, jag kunde bara inte sluta läsa. Ville sjukskriva mig, haha. Men längtar samtidigt efter andra bilder, om frun berättar om samma händelser men på ett annat sätt, till exempel. Jättekul iallafall.

Nilsson Oregistrerad 2011-07-07 18:40
 

fast jag har förstått det som att Linda Boström Knausgård kommer ut med en roman, inte ngt självbiografiskt?

Emelie Novotny Redaktionen 2011-07-08 11:55
 

Aha, nu är jag väl bara dum men jag blir nästan besviken… Men kul med en roman också.

Nilsson Oregistrerad 2011-07-09 17:02
 

Håller på med 2:an. Får inget annat gjort. Hoppade över 1:an. Kände inte för den. Då. Men nu måste jag läsa den också. För boken skildrar livet så ärligt som jag aldrig skulle våga. Av hänsyn! Han som säger att han alltid vill vara till lags. Hur vågar han detta. Imponerande. Ibland kan jag bli trött på att han alltid har samma närhetsperspektiv. Får ibland för mig att det är prologer som ska leda till någon slags utlösning. Men det kommer aldrig utan det bara fortsätter och fortsätter i samma närhet. Till slut kapitulerar jag för han skriver så bra. Får syn på mitt eget liv. Alla kritiska och elaka tankar jag tänker om folk, som jag aldrig visar på ytan. Hur själva livet räcker. Jag behöver inte förströelser. Det händer ju massor hela tiden fast man inte inser det. Nu måste jag gå tillbaka till läsfåtöljen och klämma resten så jag får något annat gjort i morgon.

Peterstrand Oregistrerad 2011-07-11 18:14
 

nu har även jag börjat läsa den store Knausgård, forfarande bara på sida 50-någonting, vi får väl se om han kommer hålla även mig vaken om nätterna..

Emelie Novotny Redaktionen 2011-07-23 12:26
 

Ja precis. Linda Boström Knausgårds bok är, vad jag förstått, inte självbiografisk i den meningen. ”Grand Mal” är en novellsamling, verkar det som.Läs mer här: http://www.bokus.com/bok/9789186629175/grand-mal/

Anna Carlén Redaktionen 2011-07-24 12:32
 

nu är jag 150 sidor in i ettan, fortfarande ganska uttråkad och frågande.. blir det bättre?

Emelie Novotny Redaktionen 2011-07-26 10:46
 

Haha, Emelie, du och jag har nog lite olika smak i så fall. Jag tyckte om ettan redan under de första fem sidorna. Tycker han är en stor berättare som trollbinder och kastar sig fint mellan de olika tiderna. Men man får ju tycka olika. ;)

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-07-27 11:15
 

ja, tur är väl det. men jag kämpar vidare, kanske upptäcker storheten lite senare än alla andra bara..

Emelie Novotny Redaktionen 2011-07-28 10:42
 

nu har jag äntligen tagit mig samman och läst del 2… som jag förstått det kan man gilla det här av 2 anledningar:

1) man gillar/imponeras av det totala hänsynslösa utlämnandet av sig själv och människor i sin närhet

2) man gillar att han är så sur/arg/irriterad på sin omgivning o sig själv o sin samtid…

Om (1) har jag inte mycket at säga, det är nåt knausgård får ta med sina närmsta. (2) har jag svårt för. Det är väldigt mycket gnäll. Som jag ser det finns det två typer av gnäll och jag har svårt för bägge:

1. Fjortisgnäll: alla utom mina allra bästa två kompisar är ytliga och trista och alla människor på stan jag möter håller på med helt meningslösa grejer, alla fester med min frus vänner är trista… det är därför jag inte säger något o bara vill skriva

2. jag vantrivs i kulturen och vill leva på 1600-talet… det här gnället, eller kulturkritiken, är ju helt legitimt men lite tjatigt… allt detta om att inte få vara en riktig man, att behöva ta hand om barn, att allt är konsumtion och likadant

del 2 handlar till 85% om sådant som Knausgård INTE gillar och det är normalt lättare att skriva bra om det man gillar, för det förstår man…. det man inte gillar förstår man inte (knausgård förstår inte sin samtid)… om man ska skriva om sånt man inte gillar så måste man ogilla väldigt passionerat o jag tycker det här inte är tillräckligt passionerat

kanske handlar del 3,4,5,6 mer om sånt han gillar, hoppas det… om jag nu komme så långt

kettil Oregistrerad 2012-02-29 23:18
 

[...] ”Karl-Ove Knausgård bestämde sig för att skriva en serie på sex böcker och målet från början var att det skulle ta ett år. Han lyckades inte helt, det tog ett och ett halvt. Varje bok är på över 300 sidor. Det är inte mänskligt att lyckas med något sådant. Jag slukade den första delen runt jul. Van vid att vara en segt långsam läsare åt jag första Min kamp som lösgodis. Den tjocka boken skavde in i händerna, men jag tänkte: Så får väl händerna ta en ny form. Klockan tickade över midnatt, timme på timme, mina ögon och min stackars lidande morgondag, men jag tänkte: Så får väl tröttheten vara en del av min vardag. Jag kunde inte sluta läsa…” Läs mer [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?