Recension

: Revolt
Revolt Suzanne Collins
2010
Bonnier Carlsen
7/10

Upp till kamp

Utgiven 2010
ISBN 9789163861185
Sidor 329
Orginaltitel Mockingjay
Översättare Lena Jonsson och Emma Jonsson Sandström
Först utgiven 2010

Om författaren

Suzanne Collins bor i Connecticut och studerade dramatiskt skrivande vid NYU. Hon började som manusförfattare för barnteve och har bland annat skrivit barnboksserien om Gregor i Underlandet (2003-2007) och ungdomstrilogin Hungerspelen (2008), Fatta eld (2009) och Revolt (2010).

Sök efter boken

I sista delen av Suzanne Collins Hungerspelstrilogi är Panem, det framtida nordamerikanska riket som styrs från den rika huvudstaden på den fattigare omgivningens bekostnad, skakat i grunden. För andra gången har deltagarna i Hungerspelen, symbolen för huvudstadens makt över de förtryckta distrikten, överlistat spelledarna.

Mer än någon annan har Katniss Everdeen blivit symbolen för regimens motståndare, missnöjda medborgare som först i och med hennes öppna trots under spelen och kring segerturnén runtom i distrikten börjat få syn på varandra.

I inledningen till Revolt – den enda av romanerna vars titel inte översatts ordagrant, från engelskans Mockingjay – befinner sig Katniss och de andra överlevarna, sedan regimen bränt ned nästan hela Distrikt 12, i det underjordiska och hittills okända Distrikt 13. Härifrån organiseras upproret, här finns Katniss mamma och lillasyster och Gale, hennes gamla jaktkamrat och potentiella kärlek. Härifrån vill man att Katniss tar på sig rollen som Härmskrikan, den lilla fågel som blivit synonym med regimmotståndet.

Peeta däremot, Katniss medtävlande från Hungerspelen, han som också älskar henne och vars fästmö hon spelat inför kamerorna på arenan så länge att hon inte längre är säker på vad hon själv känner, är kvar i huvudstaden och i klorna på den ondskefulle president Snow. Vad kommer att hända med honom om Katniss går i spetsen för upproret? Och är hon säker på vad motståndsrörelsen och Distrikt 13 egentligen står för?

Media fortsätter att spela en stor roll i Collins dystopiska framtidsvärld. Nog finns det paralleller till vår egen tid när kriget förs inte bara med vapen i hand utan lika mycket framför kamerorna och genom de bilder man lyckas förmedla till publiken hemma i tevesofforna. Det gäller att få ut sitt budskap, och när motståndsrörelsen formulerar sitt tycks de vilja reducera Katniss till en stiliserad del av sitt varumärke.

Nu är hon ju inte den som fogar sig, bara ser snygg ut eller sitter hemma och väntar. Det har blivit dags att hämnas århundraden av förtryck och Katniss tänker vara med i slaget om huvudstaden. Självklart blir det mycket spänning och action – faktiskt så att mycket att slutscenerna lite tröttsamt – precis som särskilt de 75:e spelens arena i trilogins andra del, Fatta eld – mest känns som tagna ur ett tevespel. Det väller fram mutanter, utlöses fällor till höger och vänster och marken kan när som helt öppna sig och sluka en.

Särskilt i Hungerspelen lyckades Collins balansera ren action med känslomässig tyngd. Sådan finns här också, men den där balansen är helt enkelt inte lika välfunnen. Det svajar en smula.

Jag tror dock inte någon blir besviken på trilogins upplösning. Både Panem och vår hjältinna har rört sig en bra bit från sitt utgångsläge. Det har varit en spännande resa, en riktig bokslukarresa, på en gång fantasifull och inte helt väsenskild från vår värld.

Namnet Panem kommer förresten ifrån romarnas uttryck ”panem et circenses”, ”bröd och skådespel”. Det är väl ett ganska fyndigt namn på en fantasistat som håller folkflertalet nere med hjälp av en dokusåpa?

Ella Andrén

Publicerad: 2011-07-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 13:15

Kategori: Recension | Recension: #4213

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?