Recension

: De yttre boulevarderna
De yttre boulevarderna Patrick Modiano
2014
Norstedts
7/10

Tjuven gör tillfället

Utgiven 2014
ISBN 9789113067834
Sidor 168
Översättare Anne-Marie Edéus
Först utgiven 1972

Om författaren

Patrick Modiano
Foto: Jean-François Robert/Modds

Patrick Modiano, född 1945, räknas som en av Frankrikes främsta författare. Med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, har Modiano sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Sedan debuten 1968 har han gett ut ett trettiotal böcker. 2014 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

Jag är bara en halv sida in i De yttre boulevarderna när jag inser att min inre berättarröst håller på att glida över i en dålig Hans Villius-imitation. Den börjar ju faktiskt precis som något sådant där gammalt pausprogram på SVT: ”Mannen på bilden…

…är min far. Murraille lutar sig fram mot honom, som för att säga något med låg röst. Marcheret bakom de båda andra står där svagt leende, med bröstet en smula utspänt och med händerna om kavajslagen. Omöjligt att få någon bestämd uppfattning om vad de har för färg på kläder och hår. Marcherets kostym, mycket vid i snittet, är fiskbensmönstrad, och hans hår förefaller blont. Vad man främst lägger märke till är Murrailles livliga blick och min fars ängsliga uttryck i ögonen. Murraille förefaller lång och smal, men nedre delen av hans ansikte är tjock och pussig. Allt hos min far verkar hopsjunket. Utom ögonen som nästan ser ut att tränga ut ur sina hålor.

Nu ska det inte ses som något negativt; jag älskar Hans Villius program. Men poängen är att det där med att läsa Nobelpristagare efter att de vunnit nog egentligen aldrig är rättvist mot dem. Man läser en bok därför att man vet att den belönats med det Största, Finaste Pris som litteraturvärlden har, och då finns där hela tiden någonstans i bakhuvudet frågan ”Varför?” Förtjänar den det? Vad är det som gör om en bok förtjänar det eller inte? Man jagar detaljer och insikter utan att veta exakt vad man jagar efter. Det kan ingen bok leva upp till, och så här 40 år efter att den gavs ut känns det som om De yttre boulevarderna förtjänar både mer och mindre än det.

Men samtidigt leder det där smidigt in i vad romanen faktiskt är. När jag säger att det här är en detektivroman menar jag inte att det är en deckare, jag menar just det: det är en roman om att detektera, att undersöka och finna, att reda ut vem som har motiv, medel och möjlighet att göra… vad?

En ung föräldralös man söker, med början i den där bilden romanen börjar med, efter sin far; en skummis av oklar nationalitet som hankar sig fram på diverse småolagligheter – förfalskning, svarta börsen, allt det där. Sonen var 17 år när de möttes första gången, efter att han vuxit upp i fosterhem. Efter en… ”incident” skildes de åt och har nu inte setts på tio år. Nu dyker han upp i faderns liv igen, incognito, nästlar sig in bland hans vänner (vänner och vänner…) med alla de förfalsknings- och förställningsknep hans far hann lära honom och försöker förstå, vem är den här mannen egentligen? Varför gjorde han… Eller om det nu var något han inte gjorde…

Det är något väldigt skickligt i hur Modiano bygger upp sin lilla krets av mer eller mindre motbjudande karaktärer, falska adelsmän, populistiska journalister, antisemitiska bedragare och åldrande barflickor. I centrum hela tiden berättaren och hans far, erfarna lögnare både för andra och sig själva. Fadern, och därmed gissningsvis sonen, är jude; det borde förstås inte betyda något, men ändå gör det, så här med kriget i färskt minne, allt. Ordet behöver inte ens sägas högt, det finns i alla antydningar hans så kallade vänner skrattande fäller i hans närhet, i sättet han själv hela tiden försöker berättiga sin närvaro, visar sitt pass och sin sons franska studentbetyg vid minsta antydan att han inte hör hemma här. I färskt minne, skrev jag, men… när är det här egentligen? Berättaren verkar leva i både det förflutna och framtiden samtidigt, allt som berättas nu har redan hänt, har redan format dem det ska forma.

Minnen, identitet, förfalskningar… Det här är i princip urkällan till Donna Tartt, om man så vill, och jag borde älska detta. Ändå skulle jag ljuga om jag sade att romanen golvar mig. Det kanske är att den inte åldrats så väl; så mycket av det här är skrivet mot bakgrunden av efterkrigstiden, av att växa upp som barn (och litterär arvinge) till en generation som inte bara genomlevde två krig utan också förkastade allt. Vad finns då nytt att säga?

Förr i världen brukade det vara tvärtom. Sönerna dödade sina fäder för att bevisa för sig själva att de hade muskler. Men mot vem skall vi rikta våra slag? Vi som är föräldralösa är ju dömda att ständigt jaga efter en vålnad som erkänner faderskapet. Når den gör vi aldrig.

Gott så – men, tja, du fick just nobelpriset, så något hade du uppenbarligen. Och även om alla resonemang runt identitet och minne är intressanta kommer jag inte riktigt ifrån att generationskamraten Georges Perec gjorde mycket mer intressanta grejer med liknande idéer.

Jag påstår inte att det är rättvist, som sagt. Nobelpriset har sagts vara en författardödare, att ingen någonsin skriver ett till mästerverk efter att de fått priset. Kanske är det lika mycket läsarnas fel; liksom en försvunnen far kan kanske en oläst författare aldrig leva upp till högt ställda krav. De yttre boulevarderna rör sig i dimma, i skumma barer, i övergivna herrgårdar, i oavslutade meningar. Där trivs den kanske bäst.

Björn Waller

Publicerad: 2014-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-09 18:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5951

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?