Recension

: Jag minns
Jag minns Georges Perec
2005
Modernista
7/10

Rädd att glömma

Utgiven 2005
ISBN 9188748952
Sidor 126
Orginaltitel Je me souviens
Översättare Magnus Hedlund
Först utgiven 1978

Om författaren

Georges Perec (1936-1982) var en fransk romanförfattare, essäist, filmskapare, dokumentalist, översättare och korsordskonstruktör. Han var en av den franska modernismens stora namn. Han debuterade framgångsrikt 1965 med romanen Sakerna. Han blev en viktig medlem i den experimenterande gruppen OuLiPo och skrev 1969 romanen Försvinna, där bokstaven e undviks konsekvent. I romanen De återvändande (1972) är e den enda vokal som används. Därpå följde bland annat W eller minnet av barndomen (1975) , Jag minns (1978) och hans huvudverk Livet en bruksanvisning (1978), som räknas till de mest originella verken i modern litteratur.

Sök efter boken

Man behöver inte vara litterärt von oben eller exentriskt smal i sin smak för att uppskatta Georges Perec. Jag vet inte ens om det underlättar. Men man måste ha öppna sinnen och vara beredd på att ingenting kommer att likna någonting annat. Det är en modernism som kräver att varje ny bok blir en aldrig tidigare skådad genrefantasi. Ickeförståelse och galenskap blir läsarens ledsagare. Garvet, eftertanken och den tappade hakan är riktningen. Så, lite dum i huvudet måste man kanske vara ändå. Att Perec är en originell litterär uppfinnare är bara förnamnet.

Jag minns består av 480 numrerade minnesfragment ur Perecs liv. Hans mål var att skriva ned vardagligheter som för honom själv ligger farligt nära glömskans mörker och därför knappt värda att komma ihåg. Det hela blir ett pussel av meningslösheter, men som ändå bildar en absurd helhet. En svunnen tid (mellan 1946 och 1961), betraktad av en svunnen blick.

Boken avslutas med ett kort efterord av författaren och ett gediget index. Man kan slå upp ”Meteorologi”, minne 77: ”Jag minns att Langes är trefaldigt berömt: för sina köldrekord, sitt knivsmide och Diderot”; ”Bellec”, minne 183: ”Jag minns att jag ofta blev förväxlad med en elev som hette Bellec”; ”Tennis”, minne 101: ”Jag minns tennisens ‘musketörer’: Petra, Borotra, Cochet och Destremeau”. Jag kan vare sig hjälpa det eller förklara det, men det här är kul.

När det sedan, på Perecs begäran, dyker upp 10 blanka sidor för läsaren att fylla i egna minnesfragment, blir jag strålande lycklig. Som i trans, efter att ha läst de 480 minnena, är det inga problem att bara fortsätta skriva. Men vems minne är det då jag skriver ned? Är det Perecs? Är det mitt? Eller bara ”någon något” – för att använda en titel från Erik Beckman, som jag tycker är den svensk som möjligen, om någon, kan jämföras med Perec. Devisen för Jag minns är: jag finns därför att jag minns. Att då skriva ned det innebär att han alltid kommer att finnas och därmed för alltid fortsätta att minnas. Kan jag då som läsare alltså utöka Perecs minne genom att fylla de tomma sidorna med … Nä, så kan det ju inte vara, hjälp, nu går jag väl alldeles för långt!

Nej, det är förstås lönlöst att ens försöka fördjupa sig i det här. Att Perec var rädd för att glömma vittnar biografiska källor om, och visst är det en dödssynd att underskatta vikten av det värdelösa vetandet, som minnet till störta delen består av.

Det är välkommet att nya titlar av Perec översätts till svenska. Tidigare i höst gav Rámus förlag ut prosaexperimentet Löneförhöjningen, även den i förtjänstfull översättning av Magnus Hedlund. Perecs författarskap är levande på den svenska bokmarknaden.

David Enemar

Publicerad: 2005-12-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-07 15:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1838

4 kommentarer

Yes! Utmärkt recension av en oumbärlig författare. Läs allt! I have a dream… att Perec ska inspirera horder av svenska författarämnen. Han ska definitivt ner från finhyllan!

hankypanky Oregistrerad 2005-12-02 12:13
 

Han verkar onekligen vara intressant. För intressant för att låta gå oläst förbi. Det känns dock som en bok som man låter ligga framme på vardagsbordet, för att vänner och bekanta ska ha något att titta i och flina lite dumt åt. Ska kanske börja med att läsa Försvinna, eller? I vanliga fall får jag utslag bara av tanken att läsa deckare, men jag tar för givet att Försvinna inte är en deckare som andra i typ samma genre.

Niels Oregistrerad 2005-12-02 17:50
 

Bästa introduktionen är "Historier". Sedan är det bara att ge sig på "Livet – en bruksanvisning". Den må vara tjock, men på intet sätt svårforcerad. Därefter "W eller minnet av barndomen". Vid det laget har du (förhoppningsvis) fått bra vibbar inför såväl Perec som hela Oulipo- grejen, och vill kanske kolla upp andra medlemmar i gruppen.

Försvinna tycker jag iofs att du kan vänta lite med. Den är mer en ytterst avancerad stilövning och tillika en ytterst avancerad översättning till svenska av Sture Pyk än någonting annat.

hankypanky Oregistrerad 2005-12-02 18:54
 

Jag tycker i och för sig att "Försvinna" fungerar som mycket mer än ett formexperiment. Och visst är det en deckare, men den är en deckare på samma sätt som "Moby Dick" bara handlar om en fisketur… (och den jämförelsen är inte helt ur det blå). Mycket läsvärd är den hur som helst.

Björn Waller Redaktionen 2005-12-02 22:08
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?