Recension

: En man som sover
En man som sover Georges Perec
2016
Modernista
6/10

Om ett inställt liv

Utgiven 2016
ISBN 9789176458419
Sidor 94
Orginaltitel Un homme qui dort
Översättare Fredrik Rönnbäck
Först utgiven 1967

Om författaren

Georges Perec (1936-1982) var en fransk romanförfattare, essäist, filmskapare, dokumentalist, översättare och korsordskonstruktör. Han var en av den franska modernismens stora namn. Han debuterade framgångsrikt 1965 med romanen Sakerna. Han blev en viktig medlem i den experimenterande gruppen OuLiPo och skrev 1969 romanen Försvinna, där bokstaven e undviks konsekvent. I romanen De återvändande (1972) är e den enda vokal som används. Därpå följde bland annat W eller minnet av barndomen (1975) , Jag minns (1978) och hans huvudverk Livet en bruksanvisning (1978), som räknas till de mest originella verken i modern litteratur.

Sök efter boken

Hösten 1991 gick en kompis och jag till Dramaten för att se en pjäs, som jag fått för mig var intressant, utan att egentligen veta någonting om vare sig författaren eller verket. Pjäsen var regisserad av Karl Dunér och skådespelarna var bland andra Sven Lindberg, Jan Blomberg och Rolf Skoglund. Än idag kan min kompis börja prata om denna föreställning som hon (och även jag) tyckte var så originell. Pjäsen byggde på George Perecs verk Jag minns, som består av 480 meningar som alla inleds med bokens titel. Första meningen lyder: ”Jag minns att Reda Caire uppträdde som dragplåster på biografen vid porte de Saint-Cloud.”

Ovanstående var alltså min första kontakt med Georges Perec och nu kommer vi till min andra. 1967 utkom han med romanen En man som sover. 1974 filmatiserades den och nu finns romanen i svensk översättning för första gången. Vi är inte alltid så snabba.

En man som sover handlar om en 25-årig man som drar sig undan livet. Det är Paris och det är 1960-tal. Den unge mannen, som i romanen tilltalar sig själv, boken är skriven i du-form, är student och läser till en tenta i sociologi. Men han beslutar sig för att inte skriva tentan och därmed tar han det första steget mot att dra sig undan sitt liv, sin karriär, sin vilja, sitt engagemang och han försöker göra sig så neutral och avskärmad som möjligt inför livet, inför sin omgivning. Han klär sig så att han inte väcker något uppseende, han äter mat så enformig att den inte längre väcker några känslor. Han utför vardagens bestyr med monotoni och likgiltighet, bara för att slippa leva livet, för att slippa uppröras, längta, känna uppror, slippa sträva i en karriär, i en hierarki, i en konkurrens. För han upptäcker att han inte vet hur man lever, att han aldrig kommer att veta. Han känner sig inte lämpad att leva, att handla, att skapa. Han driver runt i Paris, registrerar omgivningen utan känslor, han varken ogillar eller gillar något.

Det inställda livet måste komma ur en depression, för det som står i nedanstående citat gäller ju för de flesta människor. Livet är ganska förutsägbart och dessutom fyllt med upprepningar, även om människor är mer eller mindre skickliga på att leva eller har mer eller mindre tur (vad det nu beror på):

Du har knappt levat, och ändå är allt redan sagt, redan över. Du är bara tjugofem år, men hela din levnadsbana har redan stakats ut. Rollerna, etiketterna är klara: från den tidiga barndomens potta till ålderdomens rullstol väntar alla dina sittplatser på dig i tur och ordning.

Detta är ett experiment för en roman och för en människa. Går det att hålla sig utanför, att göra sig så osynlig, så transparent, oberoende och neutral att inget berör, att inget överraskar? Och därmed skydda sig själv, både från besvikelser, passioner, engagemang, sorg, smärta och olycka. Det går naturligtvis inte att skärma av sig så i detta syfte. Romanens slut är på grund av detta ganska givet, om nu slutet ska vara trovärdigt. Just därför är jag inte så imponerad av denna roman, (även om det är intressant att ta del av alla dess detaljer och resonemang) för ingen människa klarar av ett sådant experiment, ingen klarar av eller vill ha den absoluta, neutrala ensamheten:

Du har ingenting lärt dig, utom att ensamheten inte har något att lära ut, att likgiltigheten inte har något att lära ut: det var en villa, en betagande illusion, en fälla. Du var ensam och så var det med det, och du ville skydda dig, för alltid bränna alla broar mellan dig själv och världen. Men du är så obetydlig och världen är ett så stort ord: allt du någonsin har gjort är att irra omkring i en storstad, stryka längs några kilometer av fasader, skyltfönster, parker och kajer. Likgiltigheten är lönlös. Du kan vilja något eller inte, men vad spelar det för roll!

Eva Björnberg

Publicerad: 2016-10-06 00:00 / Uppdaterad: 2016-10-05 17:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6701

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?