Recension

: Hoppet
Hoppet Henriikka Tavi
2015
Ellerströms förlag
7/10

Förlusterna och den självutplånande översättaren

Utgiven 2015
ISBN 9789172474260
Sidor 78
Orginaltitel Toivo
Översättare Henrika Ringbom
Först utgiven 2011

Om författaren

Henriikka Tavi (född 1978) är poet och bosatt i Helsingfors. Hon debuterade 2007 med Esim. Esa. 2010 kom Sanakirja, 2011 Toivo och 2012 gav hon inom projektet ”12″ ut en diktsamling varje månad. Hoppet (2016) är den första översättningen av henne till svenska.

Sök efter boken

Du flammar,
isar.

Henriikka Tavis diktsamling Toivo gavs ut i Finland 2011. Henrika Ringboms Hoppet gavs ut i Sverige 2015. Den är, som många skulle säga, samma bok som Toivo.

Hoppet utsågs nyligen till årets översättning 2015 av Författarförbundets översättarsektion tack vare Ringboms ”både varsamma och djärva tolkning”. Jag kan inte finska, men när nomineringen vidare beskriver boken som ”levande dikt på svenska” – då får jag något jag vet att jag kan hålla med om.

Ringbom är kolossalt ödmjuk när hon avslutar boken med Översättarens anmärkning. Tillägget finns där för att hon på en del ställen har, som hon uttrycker det, kommit till korta. Den ena eller andra dikten har, som hon säger, förlorat något. Jag, som också är översättare, lever med liknande tankar.

Det är visserligen modigt att redogöra för svårigheterna så öppet. (Jag skulle aldrig våga göra det.) Men att dessutom närmast målmedvetet punktera sin egen text är inte bara onödigt ödmjukt; det innebär också att man utgår från den fastnaglade idén om översättningen som präglad av förluster.

Det som har ställt till det för Ringbom är homonymerna, berättar hon. Ett slående exempel är den på finska två ord långa dikt som sträcker sig över två sidor och lyder: ”Tulet, / jäät.” När man som finskspråkig tolkar orden lär man upptäcka att de kan betyda antingen ”Du kommer, / du stannar.” eller ”Eldarna, / isarna.” (Mina kollegiala sympatier till Ringbom. Herregud.) Översättningen av dikten inleder den här recensionen.

Ringbom har gjort, och måste alltid göra, något annat än vad originalet gör. Språken tvingar fram avståndet. Situationen är ju den att man med målspråkets, inte källspråkets, material och bindemedel måste skapa något med sin läsning som grund. Det handlar alltså i första hand om vilka möjligheter man har, och svenskan har inte samma uppsättning homonymer som finskan. Och fastän det är en skapandeprocess som äger rum, spanar vi ständigt efter vad som inte gick, vad som inte gjordes.

Det enda som händer i översättarens anmärkning är att läsaren får glimtar av originalet. Ofta tycker vi bättre om originalet än vår egen översättning – och vi ser gärna till att läsaren också gör det.

Förlusttanken är reserverad för ett godtyckligt urval stackars transformationsdrabbade konstformer, däribland översättning, men även till exempel filmatiseringar. Unikt för översättning är att vi i princip ber om ursäkt för det oundvikliga. Någon gång snappade jag upp hypotesen att förlusttanken härrör från klassisk bibelöversättning, närmare bestämt föreställningen om den ursprungliga textens helighet. Ja, varför inte.

Men dikten är där den alltid har varit. Den har inte förlorat något. Däremot har en översättning tillförts.

Jens Hjälte

Publicerad: 2016-10-05 00:00 / Uppdaterad: 2016-10-04 07:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6705

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?