Recension

: Skuggan
Skuggan Marit Furn
2016
Albert Bonniers förlag
6/10

Det är synd om Strindberg, sa människan

Utgiven 2016
ISBN 9789100162139
Sidor 392

Om författaren

Marit Furn, född 1977, är utbildad journalist, studerar på psykologprogrammet samt arbetar som bildkonstnär. Orden och bilderna har redan från början löpt sida vid sida genom hennes liv och hennes målningar har visats på många platser både i Sverige och utomlands. För att få ytterligare omväxling, skingra eventuella mörka moln och rent allmänt ha väldigt roligt dansar hon swing, något som med tiden utvecklats till en passion. Hon är född och uppvuxen i Stockholm, men har via moderns släkt även ett knippe rötter i Siljansbygden. Skuggan är hennes debutroman.

Sök efter boken

Det Stora Litterära Geniet sitter i sitt rum, skapar magi ur sitt eget självuppoffrande lidande, och på andra sidan väggen sitter vi läsare och försöker lista ut varför, vadan, varthän, vafan, och tvinga vår åsikt på vem som helst som vill lyssna. Vi måste ju veta; fan, fråga Elena Ferrante.

Om jag dödade honom idag skulle det ge honom rätt i hans egocentriska funderingar. Det är skäl nog att låta bli.

Vad är det med 2016 som gör att Strindbergs Inferno har bubblat upp till ytan igen? I år har det släppts två tjocka böcker om den: Henrik Johnssons väldigt ambitiösa (och klart läsvärda) studie Det oändliga sammanhanget: August Strindbergs ockulta vetenskap, och debutanten Furns lekfulla roman Skuggan.

Bakgrunden: I mitten av 1890-talet flyttade Aug. Str. till Paris, avsvor sig litteraturen och bestämde sig för att i stället vända upp och ner på vetenskapen. Han skulle bevisa att att alla experter hade fel, att han var ett universalgeni, att kvinnor var underlägsna, att han kunde skapa guld … Resultatet blev att han utfattig satt på ett hyresrum och eldade upp saker, drog på sig sjukdomar, blev alltmer paranoid och, beroende på vem man tror, antingen blev galen på riktigt eller medvetet omsatte sina idéer i provokativ litteratur med romanen Inferno.

Jag bläddrar i röran av hans papper och hittar nya lilstor över saker han vill utveckla, nya bisarra tankeuppfinningar som söker sin konkreta form. Luftelektricitet. Vattenlampor. Färgfotografering. Andra liknande självmotsägelser.

Johnsson nördar ner sig på ett härligt sätt både i Strindbergs idéer genom hela hans karriär, och hur den vetenskapliga debatten såg ut, för att visa att det där med ”galenskap” är en alldeles för bekväm lösning. Furn hittar en enklare lösning: Tänk om någon faktiskt förföljde Strindberg, i hopp om att han skulle lyckas? Alltså lånar hon en figur – den menlöse svenskpolske kemisten Zygmunt Pietziewzskoczscky – från Lars Gustafsson och låter honom på hemligt uppdrag följa efter Strindberg till Paris, bosätta sig i rummet bredvid och ägna all vaken tid åt att spionera på Det Stora Geniet. Helt ensam i en främmande stad följer han honom 24 timmar om dygnet, läser hans brev och anteckningar, spionerar på honom i sömnen, tjuvlyssnar när han håller hov på lokala caféer, svälter när han svälter, experimenterar när han experimenterar, och för dagbok över alltihop som ett 1800-talskommentarsfält medan hans eget psyke krackelerar i takt med Strindbergs. Och allt naturligtvis försett med fotnötter av förläggaren på Bonniers som hittade anteckningarna 120 år senare.

Skuggan vill verkligen vara, och är ofta, en rejält underhållande litterär lek. Furn suddar glatt ut alla gränser mellan fakta, fiktion, författare och läsare (inte för inte är det hål i omslaget), återskapar både 1800-talets Paris och dess litterära proffslidare, och låter den stackars Zygmunt bli en flipperkula för ödet, som varken riktigt förstår Strindbergs eller sin egen roll i någon av de flera lagren av verklighet. Det är påläst, det är smart, och det är … kul länge, men det går lite på tomgång över 400 sidor (Strindberg höll sig till 150). Zygmunt känns också, både i språk och allt annat, aningen för mycket som en 2000-talsprodukt som förhåller sig lite till Inferno som Gregorius till Doktor Glas. Men perfektion är tråkigt, och vi behöver fler författare som vågar ljuga loss på det här sättet.

Jag lyckas nu inte skaka av mig minnet av mors sagor. Vad är jag mer än ett själlöst troll där jag nu ensam och osedd lever mitt liv?

För jag menar, varför bryr sig någon om Strindberg 2016? Vi har ju skapat en ny värld sen dess, vi har visat att alla de gamla auktoriteterna hade fel, vi är bättre nu, vi är genier allesammans och kan publicera vad som helst när som helst. Och ändå, på något vis, verkar gamla idéer vi inte vill uttala högt hela tiden koka upp till ytan igen och folk envisas med att försöka göra guld av skit trots alla gånger det misslyckats. Det måste vi se, och det gör både Johnsson och Furn på helt olika men läsvärda sätt, men också få skratta åt. Annars blir vi nog galna.

Björn Waller

Publicerad: 2016-10-04 00:00 / Uppdaterad: 2016-10-03 23:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6704

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?